Frikyrklig identitet

Något om "frikyrklig identitet"

2008-05-24T16:44:00.002+02:00

Det finns i dessa dagar en del oro kring var "frikyrkligheten är på väg". Liksom inte så lite okunnighet om vad det frikyrkliga arv som upplevs så hotat egentligen innebär. Jag har försökt att jobba rätt så seriöst med frikyrkans historia i flera år, och måste ärligt säga: Det är inte självklart att de som menar sig försvara "den klassiska frikyrkliga identiteten" är fäderna trognast. Det man appellerar till är snarast en 1960-tals version av den frikyrkliga identiteten. Men går man lite längre tillbaka i tiden hittar man väldigt mycket av dynamik, och en hel del oväntade teman.

De som provoceras av omnämndande av helgon kan till exempel fundera på betydelsen av dessa ord av A B Simpson, som var den kanske främste amerikanske förebilden i de radikala grenarna av den svenska frikyrkligheten i slutet av 1800-talet:

"Tänka dessa martyrer i himmlen på oss i dag? Förvisso göra de det och med oss längta de innerligt efter och förvänta oupphörligt den nuvarande tidsålderns härliga slut och den välsignade Herrens och mästarens ankomst."

I Simpsons uttalande ligger tanken om att de som gått före finns i himlen (dvs. de vilar inte i mullen i väntan på uppståndelsen), att de där lever medvetet och att de "tänker på" oss som är kvar på jorden. Det Simpson beskriver är alltså en gemenskap i tanke och längtan mellan oss som lever på jorden och dem som gått före in i evigheten. Det låter ganska katolskt i mina öron...

Quote of the day

2007-02-25T21:02:00.000+01:00

"Bogomilismen står för det goda någon stans, men är samtidigt medveten om det onda i människan. Och det är ju inte många religioner som ser ut så."

/Sladjan

What??

ALLA religioner skulle väl beskriva sig så?

Vad är det jag älskar när jag älskar pingströrelsen? (1)

2006-06-02T15:45:00.000+02:00

Ibland sköljer känslan av tillhörighet över mig som en sommarskur. På senare tid har det skett vid några tillfällen då jag befunnit mig i vad som egentligen är annorlundaland, men där en pingst- eller frikyrklig spiritualitet kommit in lite från sidan. På Kyrkornas världsråds generalförsamling i Porto Alegre, och på akademiska disputationer med ett par frikyrkoprofiler. En känsla av stolthet och hemmahörighet. Till en del är det här naturligtvis känslor som kommer just av närvaron av en stark ”Annan”: inför ”hotet” blir uppslutningen kring det egna starkare, man lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan. Men likväl finns här något genuint: i pingst- och frikyrkligheten finns trots allt något jag älskar.

Och samtidigt ligger det jag älskar hela tiden nära saker jag avskyr. Jag avskyr det tomma, formelaktiga ”fromma” språkbruket som används för att visa upp en präktig religiös fasad. Däremot älskar jag när fromheten kommer till uttryck i vardagen och verkligen får prägla hela tillvaron. Att man kallar varandra syskon när man möts och önskar Guds välsignelse när man skiljs åt. När man ber i tungor medan man diskar. När man inte gör skillnad på om man befinner sig i kyrkan eller utanför, utan är helt integrerad och tar med sig Guds rike var man än går. En fromhet som på ett naturligt sätt genomströmmar en människas hela väsen.

Men det här är en fromhet vars baksida är ett ihärdigt ”bedjande i gathörnen” för uppmärksamhetens skull. Som skapar beteendemallar som alla ska tvingas in i just för att de yttre manifestationerna är så viktiga. Jag minns predikanten som uppmanade oss att ständigt fråga varandra ”Hur har du det med Jesus?” när vi träffades. Det kan ju framstå som ”integrerat” och ”naturligt fromt” när man först hör det, men det leder oundvikligen till en osalig prestationskristendom och ett skyltande med andliga skrytbyggen.

Jag älskar också berättelserna om evangelisterna som för inga pengar vandrade de svenska grusvägarna fram och hjälpte bönderna att bärga höet för att få en chans att inbjuda dem till kvällens gudstjänst. Jag tänker med beundran på dem som har varit beredda att utgjuta sina liv för det som är större än de själva. Men jag ställer inte upp på ungdomskonferenser där man oreflekterat läser upp martyrberättelser för tonåringar för att de ska upptändas av någon slags helig nit och åka ut till farliga områden; det är så lätt att röra upp känslorna i patriotisk yra. När man hetsar om såna saker då är man åter på väg att skapa beteendemallar som man trycker på folk. Man låter inte saker växa fram inifrån, på ett naturligt sätt, utan man är så fixerad vid synliga resultat att man ägnar mer tid åt att försöka förändra beteenden än hjärtan. Jag säger istället som Emil Gustafson: Först helgad, sedan sänd.

Enkelt kan man nog säga så, att när jag älskar pingströrelsen så är det den naturliga, självklara fromheten jag älskar. Lystern hos de människor som är gjutna i ett stycke. Modet att verkligen vara from, att verkligen låta hjärtat speglas i kroppens handlingar.

Men eftersom vår särskilda gåva är denna artikulerade, synliga fromhet som inte är ritualiserad (som katolikernas korstecken), utan hela tiden är tänkt att reflektera faktiska känslor, så blir också vår särskilda kamp hyckleriet. Den spelade fromheten följer oss som en skugga.

mittemellan-blogg

2006-06-02T15:43:00.000+02:00

Här gästbloggar Alexandra om vägen mittemellan.

Holy shit!

2006-05-27T12:59:00.000+02:00

Ebba von Sydow säger (nästan i alla fall) det som ungdomspastorer och andra kristna moralförespråkare försökt att slå in i sina tonåringar i årtionden (hundranden? tusenden?), men aldrig har sagt så här bra! Ebba kommer ju från ett sekulärt perspektiv och behöver inte dra in dimmiga begrepp som "synd" och "helig"(etc.), utan kör en rak argumentering kring varför det är dåligt att dricka sig redlös och klä sig för utmanande: Man får tråkigare, man riskerar att råka illa ut, man blir fulare. Inga konstigheter. Till skillnad från så mycket (inte all, men mycket) kyrklig retorik strålar denna av en verklig tro på det egna budskapet; ett självförtroende som är förutsättningen för hennes ärliga, pekpinnesbefriade argumentation.

För det är väl självklart: den pastor som i sitt inre tvivlar på att Bibelns levnadsregler är så bra, han måste ju ta fram stora släggan. Argumentera auktoritativt istället för att ta sin utgångspunkt i erfarenhet och förnuft.

reklam...

2006-05-26T18:59:00.000+02:00

... imorgon spelar fina Marching Band (med en jättefin hemsida, klicka på länken) på Bjärka-Säbys sommarcafé, för den som är i närheten. Klockan 19 börjar det. (Det kommer för övrigt vara många fina konserter och andra saker på Bjärka i sommar. Konserterna kan man läsa om här. Övriga programmet läggs upp inom kort)

Och när jag ändå är i gång med promoting: Här debuterar jag som gästbloggare! Det känns stort...

Diskussioner om Alexandras uppsats

2006-05-23T23:06:00.000+02:00

På Crossnet har en diskussion dykt upp om Alexandras uppsats "Vägen Mittemellan" (som finns att ladda ner här!) Typ 80 inlägg så här långt (gå in på crossnet.se, klicka flow, klicka diskutera, klicka kristen tro, klicka att växa upp i pingströrelsen.)

Och så har någon startat en blogg som heter just mittemellan.

bland motböcker och motbilder

2006-05-23T16:27:00.000+02:00

Rick Warren har sålt platina (minst!) med sin bok "The Purposedriven Life", en 40-dagarsguide till ett djupare kristet liv. Den har också har översatts till svenska, betitlad "Att leva med mål och mening" (Libris). Nu kommer "motboken": "The Porpoise Diving Life"! ("Porpoise" ung. delfin), som tar över dag 41, när läsaren Warrens bok har bangat projektet och inte orkar mer. Warrens bok inleds med orden "Det handlar inte om dig." (Livet, alltså). Porpoise inleds istället: "It's all about you."

För de stora sanningarna gäller ofta att också motsatsen är sann. Och Porpoise-författaren Bill Dahl vänder sig mot att hans bok skulle vara en motbok: "Nothing could be further from the truth. I was blessed by Mr. Warren’s book. I have read it three times. If you haven’t read it, you should!"

Kallelsens smala väg går liksom någonstans mellan öknen och eden.

om den kristna högern

2006-05-18T13:26:00.000+02:00

Det här är en intressant sida. Tor Billgren, journalist som bl.a. bloggar på sidan jet set junta, ägnar en hel blogg åt retoriken i kristen dagspress (Dagen och Världen Idag). Sakligt och bitvis mycket skickligt och insiktsfullt. Det är väldigt intressant att få ta del av ett utifrånperspektiv på det som man själv lever och kanske har vuxit upp med. Här skriver han till exempel om "det manipulativa implicita skrivandet."

en av oss?

2006-05-13T19:56:00.000+02:00

Kanske någon man känner? Frikyrkovärlden är ju som bekant rätt liten ibland. (Och nu menar jag nu inte bloggens huvudperson, utan hon som dyker upp – jag ni förstår när ni läser)

Uppsatsen!

2006-05-11T19:50:00.000+02:00

Nu finns Alexandras uppsats utlagd på nätet och tillgänglig för den som vill läsa! Jag la ut ett klipp ur den för några veckor sen, det där med "Anna" på Nyhem. Uppsatsen handlar om pingst-kulturen, och vad det kan innebära att leva i denna subkultur (obs: inte en värderande term, bara beskrivande). Hon har lyssnat på Nyhemspredikningar och sen talat med ett gäng "brända" (eller borde vi säga "släkta"?) pingstvänner, och liksom sökt mönster.

Klicka här, och klicka sen på "orden"

En teaser:

Johanna: Jag känner det inte men jag vet det i huvet liksom. Det är också så, tron bygger inte på en känsla den
bygger på ett beslut. Det beslutet som jag har tagit för länge sen och det är kyrkan. Men nu går jag på
känslan och det är fel för du ska inte gå på känslan.
Alexandra: Har man sagt det?
Johanna: Ja, det hör man ju hela tiden: att det är ett beslut. Att tron är ett beslut. Och ”det är inte alltid jag
känner för att gå upp på morgonen men jag vet att jag måste." Det har aldrig handlat så mycket om
vad man känner utan om vad som är. Vad som är sant, sanningen.

"mer än en blogg"

2006-05-09T14:39:00.000+02:00

SALT, Johanneskyrkan, m.fl har startat en blogg! Roligt! Som vanligt när evangelikalerna är i farten är det genomtänkt och mycket, mycket proffsigt. Man vill vara "ett öppet samtal om vad det innebär att vara kyrkan i vår tid förankrad i den kristna traditionen." Promomailet hotar dock med att det ska vara "mer än en blogg". Illavarslande! Vad mer behövs?

tänkvärt

2006-05-02T08:34:00.000+02:00

Isobel, journalist och ledarskribent på Expressen, skriver idag på sin blogg:

Acceptansen för den egna skröpligheten är större nu. Vi är alla långt svagare än vi tror. Men det behöver inte vara så farligt. För det finns nästan alltid någon där som fångar. Den insikten ligger som ett täcke runt mina synder. Det går att falla. Det gör inget. Det finns förlåtelse.

dessa mina minsta

2006-05-01T11:39:00.000+02:00

Jag hamnade i samspråk med en av pingströrelsens ciceroner. En äldre herre som gjort mycket för rörelsen, och som dessutom är väldigt skärpt. Vi pratade om dopet, och om hur man skulle göra med de Guds barn som är gravt förståndshandikappade. En ”undantagsfallsfråga” tyckte någon som hörde vår diskussion, men det är ofta genom den typen av frågor som grundläggande värderingar blir tydliga.

Min samtalspartner såg frågan i ljuset av den om barndopet. Logiken blev således: om man döper någon som inte själv har förmågan ta beslutet och meddela sin omgivning om sitt beslut, så öppnar man upp för barndop.

Själv ser jag inte barndopet som förkastligt, möjligen onödigt. Barndopet bygger på uppfattningen att människan från början och av naturen är ond och gudsfrånvänd. Denna inre skada är det som botas genom dopets sakrament. Jag vill snarare betona att människan är skapad till Guds avbild, och således redan av naturen hör Gud till. Frälsningen är inbäddad i själva skapelsen genom avbilden. Detta är skapelseteologi! Att döpa ett spädbarn blir därför överflödigt; man kan gott vänta tills hon är stor nog att själv välja – det brådskar inte.

Men när det gäller människor med ett gravt förståndshandikapp, eller döende spädbarn för den delen, så kommer andra aspekter in. Här kan man inte se fram emot en dag då denne kommer att själv kunna fatta ett beslut om att ta emot den nåd som förmedlas i dopet. Då blir den avgörande frågan: vad är mest naturligt för människan? Om vi har köpt den moderna myten om att de sekulära är det objektiva och neutrala, och att religion och Gudstro är något icke-objektivt, då blir svaret att det mest naturliga är att inte döpa den som inte kan välja. Men om man hävdar att ”drömmen om neutraliteten” är just en dröm – att den aldrig har eller kommer att förverkligas – då blir ett ”Nej” till dopet lika mycket ett val som ett ”Ja”. Vad är mest naturligt för människan: att tillhöra eller inte tillhöra Gud? Tillhörighet! Därför är det riktigt att döpa såväl den gravt förståndshandikappade, som det döende spädbarnet.

Nu invänder någon: Men de tillhör väl Gud ändå, utan dopet? Sant! För alla riter och sakrament gäller att de finns till för vår skull. Gud väljer att verka genom dem men är inte beroende av dem. Men låt mig då stryka under tre saker. För det första: Återigen: om tillhörigheten till Gud är det mest naturliga för en människa, vad finns det för skäl att inte döpa? För det andra: Om vi tror att Gud innesluter dessa sina minsta i sin famn, vad hindrar då att de också döps? För det tredje: Vad händer med oss som församling om vi väljer att inte innesluta de svagaste i vår gemenskap. Nattvarden är förbunden med dopet, och vägrar vi den gravt handikappade dopet kan han heller inte motta nattvarden tillsammans med oss.

om man inte har råd att åka till LA

2006-04-28T21:34:00.000+02:00

pingströrelsen jubilerar i år: 100 år sedan starten på Azusa Street, LA. Det firas med buller och bång! En massa seminarier med diverse pingsthistoriker och -teologer på själva platsen. Här kan man hitta en massa info om det, och lyssna på föredragen eller ladda ner dem till ipoden.

Dagens citat

2006-04-21T11:16:00.000+02:00

"Ska man förändra något måste man ju vara en del av det man förändrar. Annars går det ju inte!"
/Dan Salomonsson

... med tanke på lämna-lida-förändra samtalen.

Gäst: Stig Karlsson

2006-04-13T10:18:00.000+02:00

Och hon gick lycklig därifrån...

Anna 16 år utsätts för andlig manipulation i Stråkerhallen på Nyhemskonferens 2004, och detta debatteras livligt och med starka känslor på Frikyrklig-bloggen. Att detta får ske utan att någon reagerar från officiellt håll! Var finns kontrollen av vad ungdomar i oförstånd eller andlig omognad hittar på? Andra har liknande erfarenheter av övergrepp, eller av sorgen/besvikelsen vid uteblivna andliga upplevelser.

Jag tänker en sak, men vill inte skriva. Av respekt för andras upplevelser, och för att jag känner mig lite sent ute. Men så fick jag utmaningen, av Joel, att göra det ändå.

Och då är min fråga: Vad säger Anna? ”Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.”

Hon delar uppenbarligen inte upplevelsen av besvikelse eller övergrepp, inte heller av manipulation. Måste det betyda att hennes möte med den Helige är en äkta upplevelse?

Det kan vi givetvis inte veta (utav detta fragment). Vad det var kan bara frukten i hennes liv visa. Men lika lite som vi kan säga att det måste ha varit Gud eftersom hon var glad, kan vi säga att det kan inte varit Gud eftersom det ”tvingades fram”. Eller spelar det ingen roll om det var äkta eller inte? Är det fel för att det skedde på ett för några misstänkliggjort sätt?

Jag känner mest att jag avundas henne. Att jag längtar efter att igen, och igen, och igen få möta Gud på det sätt där han känns som allra närmast – på det sätt som gör mig glad. Glad över att kunna gråta. Glad över att kunna känna. Glad över att vara accepterad. Glad över att bli uppfylld. Glad över att min synd är förlåten – igen.

Jag har också haft stunder av utebliven upplevelse då andra runt omkring upplevt. Men ska jag önska att de inte heller skulle ha fått uppleva på grund av det? Jag har också haft stunder av frammanade upplevelser. Men är det en anledning att avstå de äkta upplevelserna?

Livet består av gott och ont - av ömsom vin ömsom vatten. Däremellan är det gradskillnader i allt. Och väldigt lite är helt antingen eller. Vårt största problem är inte att en del blir brända i sökandet efter Gud, utan att så få söker. Givetvis måste det andliga livet gå hand i hand med lärande och ledarskap. Det kommer inte innebära att allt går smärtfritt. Om man vill gå på vatten måste man lämna båten. Visst Petrus sjönk. Men varför ska man förebrå Petrus för att han gick? Bara för att de elva andra inte vågade? Eller för att han riskerade att de också skulle sjunkit om de vågade? Eller för att de måste ha blivit avundsjuka som inte fick/vågade?

Jag tror Gud har något för alla, någon gång, på något sätt. Men Gud möter oss individuellt. Visst kan en del må dåligt av det en del menar är manipulerad andlighet. Ska de som möter Gud i det avstå av den anledningen? Är det bättre att ingen möter Gud, om inte alla kan få det? Är det bättre att ingen blir helad om inte alla kan det? Fy så trist! Fy så tomt! Fy så egoistiskt!

Gläd er mer den som gläder sig och gråt med den som gråter utan att döma någon av dem, är inte det det bästa sättet att låta Guds Ande blåsa vart den vill?

En stilla undran från en snart 40-årig teolog som brottats med Gud och kallelsen så länge han kan minnas.

Min församling – En kärlekshistoria

2006-04-09T19:04:00.000+02:00

Jag skriver den här texten i en blå Volvo packad till bristningsgränsen och med en kärra på släp: ikväll flyttar vi från Lund. Vi kom hit för snart tre år sedan, på hösten, och jag hade väl inte så jättestora förväntningar på den lokala pingstförsamlingen. Vi gick dit ändå, mest av vana. Gudstjänsterna var ganska färglösa och okoncentrerade och långa. Och allt var inget särskilt.

Jag vet inte när det vände, men det gjorde det. Det gick väl successivt. På våren drogs jag in i en påskmusikal. Jag spelade Judas och där var fullt av barn som skulle dansa och agera och där var livfulla tonåringar, och studenter som sjöng, och där var barnföräldrar: mammor som försökte organisera allt och pappor som ordnade med tekniken. Vi kämpade med manus och koreografi och vem som skulle in när och vi lärde oss scenerna och sångerna och när Jesus visade sig för Maria och de sjöng en duett så sjöng vi där vi stod i kulisserna, vi sjöng och vi dansade. Mellan föreställningarna var det lunch och fika och vi var för få studenter för att kunna ta upp ett eget bord och samma gällde föräldrarna, så vi hamnade tillsammans, kanske med någon tonåring. Och så började det gå upp för mig: gudstjänsterna är kanske inte nåt vidare, men församlingen är underbar.

En söndag drog gudstjänsten ut väldigt på tiden för att en av medlemmarna fick särskilt på sitt hjärta att påminna församlingen om hur mycket Jesus älskade oss. Han upprepade detta intensivt (”Jesus älskar er”) under en lång tid och ville inget hellre än att förmedla denna känsla till sina trossyskon. Och jag kände ingenting; om något så kände jag mig lite dålig just för att jag kände mig så tom. Efter gudstjänsten mötte jag F i foajén, och han bara skakade på huvudet. Jag förstod inte, men när jag kom närmre suckade han: ”Jag blir så vansinnig på såna här saker….” Och så en lång, ilsken harang. Och jag blev lite paff först, jag var inte van vid denna typ av rättframma kritik av ”heliga ting”, men det var en sån oerhörd befrielse att höra de här orden, det jag känt men kanske inte vågat erkänna ens för mig själv, än mindre uttala högt.

Jag märkte att jag kommit till en plats där saker och ting inte alltid togs på det blodiga allvar som jag kanske var van vid. Det var ok att tycka att gudstjänsterna var dåliga, eller för långa, eller att pingströrelsen hade problem eller att Bibeln var en klurig bok. Vi kunde prata om det vid kyrkkaffet och det var inte en så stor grej, vi var inte en rebellisk grupp av särskilt upplysta som genomskådat förfallet eller hyckleriet eller vad det nu kunde kallas, utan vi var barnledare, mötesvärdar, teknikansvariga eller till och med pastorer. Kritik – eller sarkasm för den delen – och engagemang gick inte isär, snarare tvärtom. Vi visste att vi inte var fullkomliga, varken som människor eller som församling, och det var inget att hymla med.

Ganska snart kom jag och min fru med i en mötesplaneringsgrupp. D var också med, han var pastor i församlingen, men det hindrade inte samtalets rymd. Han försökte inte ”balansera” genom att framhäva den andra sidan av saken, han blev aldrig defensiv utan var helt prestigelös och ”en av oss” när vi samtalade. Gudstjänsterna som vi planerade växte fram ur vår gemensamma tvekan, längtan, otillräcklighet och förtröstan. Vi ljög inte, eller vi försökte i alla fall att hålla oss till en bekännelse som inte var för hög och syrefattig.

Jag blev förälskad i min församling. Det hade väldigt lite med gudstjänsterna att göra – även om jag började tycka bättre om dem efter att jag lärde känna människorna som rörde sig på estraden – och ännu mindre berodde det på den anskrämliga lokalen. Jag förälskade mig i en skara människor. Vi var en gemenskap, vi jobbade tillsammans och vi vågade tro; men hade också modet att se vår svaghet. Båda dessa ingredienser är omistliga: tro OCH bräcklighet. En församling helt utan tro är egentligen ingen församling, utan snarare en gemenskap av människor – i värsta fall definierad mer av sitt ”inte” än av sitt ”ja”. Av vad man inte är, vilka man inte är lika, hur naiv man inte är. Att vara församling är att – i gemenskap – vara församlad kring någon: Kristus. Och detta är frikyrkoförsamlingar ofta bra på. Sämre i så fall på det andra: att våga vara bräcklig. Men där svagheten saknas kan man vara säker på att hyckleriet har ett insteg. För alla är inte starka alltid, vi funkar inte så, och verkar vi vara det ljuger vi eller är i alla fall inte helt ärliga. Och det här är så svårt att komma åt, för ingen pastor skulle säga att det inte är ok att tvivla, misströsta eller gråta. Såna regler skrivs med mycket subtila medel, och vi är ofta inte medvetna om hur det går till, vi kan tom. själva vara med och stifta dem trots att vi kanske hatar dem. Så blir församlingarna elfenbenstorn, vakuumkammare, vitmenade gravar – vilken bild vi vill välja! Platser med förbjudna ord, förbjudna tankar, förbjudna känslor, förbjudna handlingar. Också detta platser som definieras av sitt ”inte”, och var än dess trupper drar fram försvinner syret.

Vi flyttar nu. Vi vet inget om vår nya stad, men jag hoppas att vi kommer till en församling som definieras av sitt ja. Sitt ja till Kristus – till han som ska bli allt i alla – och därmed till livet i alla dess former. Jag hoppas att jag kommer kunna sitta på kyrkkaffet och prata med folk utan att ljuga, utan att låtsas att vara någon jag inte är. Jag hoppas att vi kommer att kunna skämta om gudstjänsten som just varit och nästa helg träffas och städa kyrksalen.

2006-04-06T18:37:00.000+02:00

Här kan man läsa om hur bloggarna förändrar/kommer att förändra det religiösa landskapet. Och få en del tips om (läsvärda?) amerikanska religio-bloggar.

Gäst: Filip Sandahl

2006-04-01T09:58:00.000+02:00

Cynismens gåva

För några år sedan konstaterade en god vän till mig (och tillika pastor och gästskribent här på bloggen) att jag har cynismens gåva. Det där har hängt med mig sen dess och jag har insett mer och mer att det ligger väldigt mycket i det. Cynism kanske vi inte förknippar med något konstruktivt, men för mig har ”cynismens gåva” hjälpt mig att överleva i frikyrkan. Genom att tillåta mig själv att vara cynisk har jag undvikit att bli bitter, eller att slänga ut barnet med badvattnet.

Jag har helt enkelt landat i att jag är cynisk, men inte bitter och det är oerhört befriande. Cynismens gåva är förmodligen inget man får lära sig i ungdomstältet på Nyhem (men om jag bara får förfrågan så ska jag noga överväga att hålla ett seminarium med titeln: ”Cynismens gåva – den sunda evangelistens gåva”). Cynismens gåva är nog heller inget jag skulle vilja uppmuntra människor att söka då det är lätt att hamna i bitterhetens träsk.

En annan god och klok vän sa vid ett tillfälle: ”att det finns korkade kristna ska aldrig få hindra mig från att tro”. Det har blivit lite av en ledstjärna för mig. Och det bästa med denna slogan är att du kan byta ut ”kristna” till valfritt muppsammanhang i din närhet (t.ex. just din församling). Och du kan t.o.m., om du har cynismens gåva, byta ut ”korkade kristna” och vara mer konkret och faktiskt nämna de korkade kristna i din närhet namn och sedan konstatera att de inte ska få hindra dig från att tro…

Det kan vara oerhört befriande att gå hem från en gudstjänst och säga: ”den där Kjell Brell [fingerat namn] är ju helt dum i huvudet”. Inte säga något om att Kjell menar ju bara väl, eller nu använde Kjell kanske en formulering jag inte skulle använt, eller jag förstår vad Kjell menar osv. Cynismens gåva ger dig möjlighet att faktiskt såga Kjell och kanske också vara lite cynisk i din sågning av Kjell.

Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Cynismens gåva handlar mycket om balansgång. För sprider du cynism kring dig själv finns risken att det omvandlas till bitterhet innan du ens har hunnit uttala det. En annan (bak-)sida av cynismens gåva är att nog faktiskt hindrar dig från att emellanåt ge dig hän. Tyvärr gör den dig lätt till en åskådare snarare än en deltagare vilket i längden kan bli förödande.

Men cynismens gåva är dig given när du bäst behöver den, och du bör inte försöka klamra dig fast vid denna gåva likt en snuttefilt när du inte längre behöver den. Med cynismens gåva bör en medvetenhet komma om att du faktiskt en dag kan inse att du inte längre behöver den, och istället kan fortsätta din strävan efter de Andens frukter som vida överstiger cynismens gåva.

***

Jag har, liksom många andra, funderat på varför jag står kvar (vilket, om sanningen ska fram, inte är helt sant då jag numera jobbar som församlingspedagog i EFS/Svenska kyrkan – men ”min” församling är fortfarande den frikyrka jag är medlem i) och cynismens gåva är helt klart en bidragande orsak. Känner också igen mycket av vad Gustaf skriver och inser att jag har haft förmånen att möta sunt tänkande pingstvänner i ledande positioner, vilket, tydligen, inte är alla förunnat.

Sammanfattningsvis skulle jag väl kunna säga att cynismens gåva, vissheten om att Gud alltid är större och insikten att det alltid kommer finnas korkade kristna är den trippel som har hållit mig kvar i frikyrkan och, om Herren dröjer och jag får leva, kommer hjälpa mig att fortsätta vara en del av frikyrkan.

Vad säger ni: Är detta ok?

2006-03-23T16:00:00.000+01:00

"Anna" 16 år [namnet fingerat] berättar om när hon blev andedöpt. Platsen är Nyhemskonferensen 2004.

Anna: Det var såhär på ett möte: ”Ni som vill bli andedöpta häng med in här in till Stråkerhallen”. Så hängde man me in där bara, okej det här verkar roligt. Det är nånting som man vill prova på, att ta ett steg längre i min tro. Så när dom stängde då så: ”Ja, nu kommer vi inte släppa ut någon förrän alla har blivit andedöpta”. Man bara: ”Nej.” (Skratt) .
Alexandra: Sa dom så?
Anna: Ja, ”Vi kommer inte släppa ut en enda person förrän allihopa här talar i tungor.” (Skratt) Man var lite lätt nervös.
Alexandra: Gjorde ni det sen eller?
Anna: Han pratade lite sen sa han: ”Okej nu ska allihopa säga efter mig, liksom be efter mig så sa han, slut era ögon och räck upp era händer.” Och så bad han så skulle vi säga efter och sen sa han: ”Öppna era munnar nu och börja prata.” Så började man lite lågt man kände att man inte vågade högt, eller jag känner att jag inte alltid vågar be högt. Men så liksom det är som en kran som bara skruvas på, det bara flödar en massa ord som man inte känner igen man bara: ”Vad är det här för nåt skumt?” Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.

[Ur uppsatsen "Vägen mittemellan – Ungdom och identitet i pingstkulturen", av Alxandra Ringbäck]

"vi tror på kroppens uppståndelse"

2006-03-19T15:39:00.000+01:00

Jag tänker ofta att roten till mycket av det onda i frikyrkan stavas ”en taskigt utvecklad skapelseteologi.” Från våra predikstolar har det ofta upptepats att ”världen ligger i den Ondes våld”. Och börjar man nysta i det så inser man att mycket dåligheter kommer från denna onyanserat negativa syn på skapelsen. Att ha en positiv syn på skapelsen är att erkänna att Gud har lagt en god grund, även om människan med sin fria vilja ibland bygger ostadiga hus på denna grund. Erkänner man detta så slipper man svartmåla dem som står utanför (den synliga) kyrkan. De kan ha något att lära mig, för i sitt innersta är de liksom jag Guds avbilder. Man kan ta emot det goda i livet i tacksamhet, för det är Guds goda gåvor till människan genom hans goda skapelse. Man behöver inte vara rädd för att använda sitt förnuft, för det är Gud som har givit oss också detta som gåva. Man slipper kämpa trons krampaktiga kamp genom prestationsångestens bön född av en känsla av otillräcklighet, utan kan vila förvissad om att man i sig själv är skapad övermåttan underbar. Varje människa är av naturen, i sig själv, en ikon (”avbild”) av Gud.

Med en negativ syn på skapelsen kommer också ofta tendensen att bara se den andliga världen som den ”verkligt verkliga”. Det kroppsliga och det andliga sätts i motsats till varandra. Och man är alltid orolig för att det mänskliga liksom ska ställa sig i vägen för och blockera det gudomliga: Därför utbildar man sig inte till pastor (i pingst), för genom utbildningen riskerar ”mänsklig kunskap” blockera Anden [Jag hör vad du säger Gustaf, men jag tror att detta till en del är ett teologiskt betingat stråk i vår rörelse]. Och man ger ”andliga” förklaringar till sådant som lika gärna kan förklaras naturligt: sjukdomar och motgångar av olika slag ses som demoniska attacker.

Man skulle önska att denna tendens var en parantes i kyrkans historia, men den har alltid funnits. Och alltid motarbetats av kyrkans stora teologer. Inte minst de östliga. För Johannes av Damaskus (700-tal) var det självklart att Guds skapelse var en god skapelse; de som lärde annorlunda var gnostiker och manikéer. Människan beskrev han som en ”gränsvarelse”, en mötesplats mellan det andliga och det materiella. Och detta återspeglas i kristendomen, som i sin praxis är både andlig och materiell. Gudstjänsten har en tvåfaldig karaktär. Guds närvaro i nattvarden genom något materiellt: bröd och vin. Vattnet och Anden i dopet. Hjärtats och tankens bön, men också kroppens genom böjda knän eller lyfta händer. Höjdpunkten på detta köttblivande är givetvis inkarnationen. Och det sker igen och igen: Gud kommer till oss i köttet, inte trots det materiella utan genom det. Därför ska vi inte utplåna vår kropp, utan låta den förvandlas.

"The Dark Side of Pentecostalism"

2006-03-19T14:24:00.000+01:00

Här kan man läsa den amerikanske evangelikale teologen Roger Olsons (fd. pingstvän) kritik av pingströrelsens mörka sida: anti-intellektualism, undertryckande av kritik, lögner och jonglerande med siffror, sexuella och ekonomiska felsteg. Lite av en backlash då pingstväckelsen på sistone haussats i akademiska kretsar som ett välkommet bidrag i den religiösa floran (Olsen gör också en hänvsining till Harvey Cox som varit bland dem som hyllat pingstväckelsen). Och här kan man läsa James K A Smiths respons. Ungefär: tack för tipsen, det ligger mycket i dem, men jag tror att ni behöver städa på er egen bakgård först. Lite flisan och bjälken i ögat. Olsen har naturligtvis rätt i sin kritik, men Smith har rätt på ett annat sätt: det är klart tröttsamt för pingstvänner när evangelikaler - med minst lika stora och ofta samma - problem i sin rörelsen klappar dem på huvudet och säger: "Nog för att ni har mognat en del de senaste decennierna, men ni har en bit kvar innan ni blir 'a fully healthy and health-giving part of the Christian community.'" (jo, säger han faktiskt, prof. Olsen!)

Smith visar ju för övrigt åter vilken lysande skribent han är i slutkämmen av sin replik: "And as for playing fast and loose with the truth: if memory serves, it was a Texas evangelical whose 'stretchings of truth' landed us in the quagmire of Iraq on false pretenses."

Evangelikal?

2006-03-17T14:15:00.000+01:00

Gjort för amerikanska förhållanden, men rätt så roligt! Här kan man testa sig för att se hur evangelikal man egentligen är!

gästblogg: johansson

2006-03-16T09:48:00.000+01:00

I marginalen

I varje församling finns kärntruppen och ”de andra”. Kärntruppen är de som tuffar på i jämt tempo och drar kyrkan framåt längs den självklara vägen. Utan sådana människor vore varje församling stillastående och kanske till och med otrygg.

I marginalen finns en mångfald av församlingsmedlemmar vilka känner att de inte riktigt ”hittat hem”, som inte alldeles tvärsäkert kan sätta fingret på det som kärntruppen ser som självklart och otvetydigt. Deras identitet mäts mot kärntruppen – ”Är jag verkligen kristen?”; ”Jag är nog inte riktigt lika frälst som dem”, osv. Dessa marginalens människor är de jag finner mest intressanta. Här återfinns ett bredare spektrum av individer, löst sammanhållna av en antingen diffus identitet eller av bara delvis överlappande självbilder. Men här finns – kanske paradoxalt – också de individer som är ofrånkomliga och nödvändiga i den dynamiska församlingen.

Varför är nu marginalens människor så viktiga för församlingsidentiteten? Man kan ju lätt falla för frestelsen att se dem som en rätt sorgsen spillra som på något sätt undkom kärntruppens nådeöverflöd; individer som följaktligen borde få en rejäl dos smörjelse för att komma med i den andliga matchen igen. Ett uns av sanning ligger det väl också i det: socialt utanförskap är ett välkänt fenomen i alla församlingar, om än inte alltid öppet erkänt. Men alla som har sitt habitat i periferin är inte assimileringsobjekt för en ivrig och välmenande kärntrupp.

I denna marginal bor kritikern, åtminstone under sitt uppdrag. Kritikerns uppgift är att fylla den funktion som inte kan utföras inifrån, att utgöra den spegel som varje sund församling måste ha tillgänglig. Att se sig själv i all sin svaghet är ovärderligt för den gemenskap som vill ständigt utvecklas i rätt riktning; att gå på känsel enkom räcker bara så långt.

Marginalen kan nu inte bara ses som ett olyckligt ställe dit de andligt slöa eller misslyckade har letat sig eller rent av förpassats. Marginalen är en förutsättning för kritikern. I en av sina böcker resonerar den amerikansk-judiska filosofen Michael Walzer om den sociala kritikens plats i samhället och vad som gör den möjlig. Att just marginalitet är en förutsättning för framgångsrik kritik är en av de teser han driver. Detta gentemot de två mer ”klassiska” teserna att kritikern antingen måste vara en ”intern” gestalt (”Om du inte själv är engagerad i församlingsarbetet ska du inte komma här och klaga!”) eller en helt objektiv betraktare (”Från en neutral synvinkel förefaller det som att…”). I de båda fallen finns försvårande omständigheter: att nyktert ifrågasätta den egna gemenskapen då man kanske är känslomässigt och praktiskt beroende av den är nära nog omöjligt; att betrakta gemenskapen från en ”neutral” vinkel är inte bara bluff och båg, utan även ointresserat och kärlekslöst. Walzer, som tar hjälp av de gammaltestamentliga profeterna, och då i synnerhet Amos, för att beskriva kritikern, menar istället att kritikern bäst fyller sin funktion när han eller hon står mellan ”fullt medlemskap” och utanförskap. I praktiken innebär kritikerns roll att peka på en väg tillbaka, att återuppväcka gamla insikter om vart vi är på väg och vad som är Guds bud. I den bemärkelsen är kritikern bunden till gemenskapen: grunden för hans kritik är gemensam och tillgänglig, och som medlem i gemenskapen – om än i marginalen – finns en kärlek till denna gemenskap som driver honom. Men samtidigt är kritikern på avstånd: han eller hon håller distans men utan att vara frikopplad. Med hjälp av marginalens distans kan revor och bucklor i gemenskapens identitet upptäckas och påpekas.

Om den stora gemenskapens identitet ska hållas i heligt skick, så förutsätts alltså marginalens invånare. Var gränsen för kärntrupp, marginal och utanförskap går är nu inte lätt att avgöra. Den primära frågan torde dock inte vara var gränsen går utan snarare hur man ser och bemöter de som upplevs som marginalens kritiker. Ett faktum som man svårligen kan fjärma sig från är att makten i frikyrkan alltför ofta ligger monopoliserad hos kärntruppen. Det är således här som den största och mest direkta källan till den identitetsskapande processen ligger, och till denna process hör även bemötandet av kritikern i marginalen. Jag skulle vilja hävda att församlingens livsduglighet är tätt sammankopplad med respekten för marginalens invånare: när kärntruppen ensam får bestämma över församlingens vision, ledning, dogmer och rätt och fel i allmänhet, så leder det oftast till skenhelig inavel och en i slutändan perverterad identitet. Marginalens kritiker må slå hårt mot församlingen, men des idoga kritiserande håller gemenskapen ödmjuk, reflekterad och förhindrar likstelheten att träda in.

Att se kritikern som en människa i marginalen – om inte på alla områden i livet, så på ett eller flera – är ett sätt att förstå och respektera både kritikerns styrka och svaghet: ett nyktert betraktande kontra kylan utanför kärnan. Ingetdera är lätt att bära: människan är inte skapt vare sig till att ständigt frysa eller till sorgset betraktande. Därför är det så viktigt – livsviktigt – för en församling att ta väl hand om sina medlemmar i marginalen. Detta är således den huvudpoäng jag vill lägga fram: marginalens människor är viktiga just som marginalens människor. Ett bejakande av deras identitet är den ofrånkomliga förutsättningen för en sund gemenskapsidentitet. Det finns ingen sämre strategi för en församling än att idogt försöka assimilera dem till fullfjädrade helyllekristna.

/Marcus Johansson

gästblogg: björkman

2006-03-09T15:59:00.000+01:00

Jag har blivit ombedd att skriva något om frikyrkan. Som många andra har jag vuxit upp i och med hela smeten. Men till skillnad från många av mina vänner har jag valt att stanna kvar och i någon mening bli en del av den. En process som inte enkelt låter sig beskrivas. Jag har brottats enormt mycket med den här frågan, kanske mer än med någon annan fråga. Och jag undrar om jag inte har lämnat den brottningen med en välsignelse i baggaget. Några avgörande tillfällen.

* * *

Sitter på en balkong till en studentlägenhet i Växjö. Jag går sista året på gymnasiet. Plötsligt är alla frågor över en. Man har börjat genomskåda manér och poser i kyrkans sammanhang. Man frågar sig vad som är äkta och vad som
är efterapat. Man undrar varför just mitt sammanhang skulle vara det rätta. Samtidigt som man undrar vem man är och vart man ska hamna. Några tillfällen på balkongen med en av studenterna i min församling betydde då allt. Han lyssnade och ställde motfrågor, han hade knappast svaren. Men han hade självt ställt sig frågorna, vänt på varje sten och han fanns kvar. I samma kyrka som jag, och verkade trivas med det. Ett fullständigt avgörande tillfälle för en ung vetgirig gymnasist.

* * *

Något år senare. Sitter i bänken i annan kyrka på besök. Lyssnar till en predikant som jag aldrig hört eller hört talas om. Efter ca 5 sekunder har han min totala uppmärksamhet en hel förmiddag. Jag kan nästan ordagrant återge det han sa. Han talar egentligen om saker jag hört många gånger. Men använder ett helt nytt språk, helt nya metaforer, han citerar helt nya personer och det slår an en sträng i mitt inre som aldrig tidigare spänts i en frikyrka. Han citerade Kirkegaard, Wittgenstein, Paulus, Frank Mangs och Jesus i en underbar röra. Han talade på en intellektuell nivå där jag precis kunde hålla näsan ovanför vattenytan. Jag kände mig utmanad, provocerad och framförallt hungrig. Till skillnad från många predikningar som gör en mätt så gjorde detta tonåringen hungrig. Han kopplade ihop mina världar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Han predikade som om det vore en konstart. Jag kände för första gången i mitt liv en fascination och dragning till predikan. Och jag förstod att det fanns ett helt universum kvar att utforska.

* * *

Jag sitter på en sunkig pizzeria i Lund. Mannen mitt emot mig bryter på franska, bär munkkåpa och säger: "Om du lär mig om den Helige Ande, ska jag lära dig dricka öl" Så går erfaren andlig vägledning till! Sedan träffades vi ofta och han lärde mig sannerligen att dricka öl. Naturligtvis hade jag inget att lära honom. Men det märkliga var att till skillnad från mina konvertitvänner så bekräftade han mig i mitt frikyrkliga sammanhang. Vi brottades en del med hur bikten formellt skulle gå till. Om han gav mig sakramental avlösning, gällde det då, även om jag inte trodde att just den var nödvändig? Vi utbytte böcker och kyrkohistoriska erfarenheter, vi drev mycket med våra egna och varandras sammanhang och vi lärde oss (eller han mig) glädjen i att älska sin ofullkomliga kyrka där sådana ofullkomliga som vi hörde hemma.

* * *

Jag sitter på biblioteket och kräks över grekisk grammatik. Jag körde senare på tentan. In kliver då frikyrkans mest geniale bohemteolog: U. Skit i det där säger han. Ta en läskurs på dina egna rötter istället. Han slängde en hög böcker i famnen på mig. Dayton, Land, och ett femtal andra. Ännu en värld öppnades för mig. Eller världen kände jag ju till. Snarare fick jag ett språk till en värld där man bara talade i tungor. Just för det så avgörande andliga självförtroendet var detta så viktigt. Att någon hade gjort intelligenta reflektioner och förklarade samband över sådant som jag bara trodde var tillfälligheter i mitt frikyrkliga sammanhang. Detta ledde i sin tur till upptäckten av en liknande åder i min egen tradition. Besök på antikvariat och i morfars bokhylla gjorde att jag insåg att den antiintellektuella hållning jag växte upp med var ett undantag sett i ett hundraårigt perspektiv.

* * *

Var på besök hemma i min urförsamling. Precis till höger om entrén finns en liten gång som leder till diskrummet. Där inne stod en man och diskade med stor entusiasm. Jag skämdes över att jag hade glömt att han fanns. När jag gick ditt varje söndag kom han alltid på sin cykel när gudstjänsten strax skulle sluta. Han klev in i diskrummet, tog på sig förklädes och ägde sen detta rum som Zlatan i ett straffområde. Han ägde nog inga andra rum i den här världen. Han var som klippt från von Triers Riket, men till skillnad från de diskarna gjorde han det med glädje. Jag minns att vi ofta brukade språka. Han berättade att inte fick ut så mycket av gudstjänsten, men han gärna ville vara med. Så han hade tagit sig an disken. Jag brukar tänka att jag vill vara med i en kyrka där dårarna och tokstollarna har en självklar plats. Det har dom alltid haft i den frikyrka som är min. Jag skulle kunna berätta om fler, om ventilen, eller mopedmannen som min pappa brukade ge läkarundersökning i förbönsrummet efter gudstjänsten. Är det inte den fåfänge Strömstedt som brukar jämföra frikyrkan med kvällstidningen (när den är som bäst). Ett personligt tilltal som handlar om vanliga människors liv. Samt ett visst mått av hyllning till det spektakulära och originella.

* * *

Så nu sitter jag här mitt i en frikyrka och skriver de här raderna. Min dagliga fundering och mitt rop till Gud är inte lämna eller lida. Utan hur ser vägen framåt ut. Det är en annan text.

/ Gustaf Björkman

väckelser?

2006-03-06T14:56:00.000+01:00

Time Magazine har en bra artikel om house church-rörelsen. En av flera intressanta gräsrotsrörelser inom de evangelikala/karismatiska delarna av kristenheten. Det är vad det låter som: en församling som är av den storleken att de kan mötas i hemmet. Som cellgrupp, fast cellgruppen är hela församlingen! En wikipedia-artikel om fenomenet finns här! Fenomenet är intressant. Inte oproblematiskt - men är något det? Attraktivt för strukturtrötta postmodernister, och det är ju svårt att kalla det obibliskt: de första kristna möttes ju i hemmen.

En nära relaterad rörelse är emerging church-rörelsen (klicka för en positiv men bra wikipedia-redogörelse) Också den pomo-färgad. Mot organisation, alltför absoluta anspråk och kyrkomoralism. För individualitet, "narrativ teologi", kreativitet, "community building". Träffade en engagerad deltagare i rörelsen på Kyrkornas Världsråd: han beskrev det som ett försök att fokusera kärnan i evangeliet, som en reaktion mot äldre generationers tendens att fastna i det perifera, det mätbara. Typ: en kristen är en som inte dricker alkohol och inte har sex före äktenskapet.

Frågan är: Är dessa rörelser intressanta/relevanta för Sverige? Skulle vårt lilla, avkyrkade land öht. ha tillräckligt med underlag för rörelser av detta slag? (den som vill kan ju fundera på det tillsammans med emerging church-ledaren Brian McLaren som kommer till Sverige (Örebro & Malmö) i maj!)

för övrigt...

2006-02-11T01:47:00.000+01:00

befinner jag mig för närvarande i Porto Alegre, Brasilien, på Kyrkornas Världsråd. Om ni undrar hur det är där, kolla http://resande.blogspot.com

minoriteten

2006-02-11T01:41:00.000+01:00

Det är ju ett väletablerat faktum att pastorn inte kan göra alla nöjda. En församling består av ett oändligt antal viljor, och istället för att nervöst försöka fånga upp varje vind måste pastorn göra det han faktiskt tror på.

Sant. Men. Ändå… En församling är en frivillig sammanslutning, och byggs liksom upp av gemenskapens vilja och beslut. Den som inte trivs med sakernas tillstånd är fri att lämna och gå nån annanstans. Om 100 är nöjda och 2 missnöjda kan man inte gärna förvänta sig att församlingen ska anpassa sin verksamhet och sin kultur efter de 2. Resultatet blir då ofta att de 2 lämnar och går nån annanstans, där känner sig mer hemma.

Men här har vi problemet: kvar är 100 nöjda – men inte så länge till. Snart kommer ytterligare ett par av de tidigare trosvissa att känna sig tveksamma inför församlingskulturen eller tron, och så småningom lämnar också de. (Det här är inte spekulation, det är uppenbart att detta ofta är vad som sker. Samtidigt fylls församlingen på ”underifrån”, genom barnafödande.) Hade samtliga, eller i alla fall, säg 25–50, samtidigt blivit skeptiska hade en förändring kanske kommit till stånd. Men människor kommer i olika stunder till punkter av skepsis. Och om man inte får plats med sin tvekan i kyrkan lämnar man ganska snart. Folk strömmar inte ut ur kyrkan – den strömmen hade man kanske kunnat leda in istället, till förändring – de droppar ut. En och en. Alltid i minoritet i förhållande till de medlemmar som trivs. Aldrig starka nog att påverka liv och praxis i församlingen. Ofta inte ens viktiga nog att kunna kräva pastorns uppmärksamhet. Men efter några års droppande hamnar majoriteten av de 100 utanför församlingen.

Detta är ännu en aspekt av "lämna eller lida"-problematiken. Å ena sidan: vikten av att lyssna på varje enskild röst, och inse att hon kanske är ett tecken på en "läcka". Å andra sidan: betydelsen de som orkar vara kvar kan få spela - på lite sikt. Kanske är ensamma idag, men det kan vara övergående. Till slut kan de kanske förändra. Inifrån.

En lojal medlem?

2006-02-04T00:57:00.001+01:00

Årsmötet häromveckan i min församling gick sin gilla gång. Det mesta klubbades igenom utan större diskussion - det handlade heller inte om några ödesfrågor. Faktiskt uppskattar jag det här lite torra folkrörelsemässiga draget som utmärker mitt samfund (SAM) och som går tillbaka på ett radikalt engagemang under forna väckelsetider. Detta förvaltades på ett högst levande sätt av min föräldrageneration som startade församlingen på 1960-talet, men idag kan jag tycka att vi går lite på tomgång och lutar oss tillbaka på det de byggde upp. Som s.k. församlingsbarn (barn till etablerade medlemmar) har tillhörigheten nästan kommit med blodet och jag har inte kunnat lösgöra mig, fast jag ibland har känt en dragning till en annan församling där jag trott mig finna fler likasinnade. Mallen med äktenskap och familj - just nu väldigt påtaglig hos oss genom en veritabel babyboom! - har inte stämt med mitt liv hittills och det är lätt att känna sig ensam i den situationen. Vilket man naturligtvis inte är, man blir liksom hemmablind för den mångfald som ändå finns.

Samtidigt har flera församlingsbarn i min ålder lämnat de senaste åren, av säkert mycket varierande skäl har de valt andra församlingar. Det har känts lite jobbigt ibland att inte alla tycks dela den starka lojalitet som jag fått med mig, men det har också fått mig att undra vad som egenligen motiverar min lojalitet. Först och främst är jag nog färgad av idealet att stanna där man är, en tanke jag först mötte hos min andlige hjälte C. S. Lewis. För det andra har min familj varit så tajt med församlingen att den är en viktig del av vilka vi är - med detta följer också känslan av vikten att hålla "traditionen" - och församlingen - vid liv. Ibland slås jag av rikedomen i att ha levt ett helt liv i samma församling, mött samma människor år efter år och fogats samman med dem. I nästa stund kan det kännas som höjden av status quo och slentrian, och jag längtar efter en förnyelse som aldrig riktigt vill infinna sig.

Dock har jag aldrig vantrivts så att det varit fråga om "lidande för Kristus" - saken har inte ställts på sin spets. Detta gör att jag sammantaget nog är ett klassiskt exempel på en situation då man gör bäst i att stanna. Men därmed upphör inte problematiken. En fråga - och denna får avsluta min tankebana för denna gång - är om en alltför stark lojalitet kan vara ett hinder för en ny och oväntad kallelse?

Tony och de andra

2006-02-02T21:56:00.000+01:00

Alla ni som missade mellandagarnas och 2005 års mest fantastiska program kan i alla fall få en glimt av det här!

Lösningar? (1)

2006-01-30T23:45:00.000+01:00

När jag träffar jämnåriga med frikyrklig bakgrund så slår det mig ofta hur lika men ändå olika vi är. Vi har upplevt – drabbats av – liknande saker, på gott och ont, men reagerat olika. Ja, bara i det gäng jag var en del av är skillnaden idag brutal. Vi har blivit pingstpastorer, missionare, trospredikanter, teologer och i somliga fall brända.

Och ibland funderar jag på varför jag själv klarat mig så pass relativt hyfsat bra – ändå. Trots allt. Trots att orsaker att tröttna rejält inte saknats. Bland de orsaker som jag kan tänka på dyker en pilgrimsresa till Italien 1997 upp. Det var första året i gymnasiet. Reaktionerna på de mest irriterande frikyrkliga manéren började väl komma så sakteliga. Men så fick jag följa med pappa på pilgrimsfärd med ett gäng svenskkyrkliga. Rom och Assisi – påvlig vördnad och mässa varje dag. Liturgi. Inte känslosamhet, jag behövde inte prestera: en form att vila i. Direkt efter hemkomsten började Nyhem, och jag var där hela veckan. Mitt anteckningsblock fylldes med cyniska notiser. Men jag hade ju sett att detta inte var det enda, att det fanns andra platser, andra rum, andra sätt att vara kristen. Så jag kunde gå ut ur tältet och längta efter prästens lugna röst och lästa böner.

Också detta handlar om mallar. Om man upptäcker att man inte passar i frikyrkomallen händer en av två saker. Antingen drar man direkt (ut på stan!), eller så försöker man anpassa sig – kanske till den grad att man gör våld på sig själv. Tills det inte går längre. Så drar man sig tillbaka, bränd, som vi brukar säga. Men hade någon berättat för en att detta inte var det enda sättet att vara kristen på, kanske det inte hade behövt bli så. Vi tror lätt att vårt lilla rum är det enda som finns, men kristendomen är ett hus med många, många rum. Hade man vetat om det kanske man inte hade behövt kämpa så hårt för att passa in. Då hade man kanske kunnat säga: ”Kul att det där funkar för er, men det är inte min grej.”

Ekumeniken. Kanske en lösning?

...

2006-01-27T12:42:00.000+01:00

Ur två av kommentarerna från kommentatorsspåren…

”Det är något konstigt med den frikyrkliga identiteten - jag hör fler och fler som tar "paus" från församlingen - det kan tyckas lite märkligt. För vem tar paus från sin familj (visst händer det, ibland under puberteten...) men nu verkar det vara något som blir vanligare och vanligare. Jag kan fundera på: Vad är det i vårt sätt att leva församling som formar människor som vill ta paus? Hur ser en församling ut som man inte vill ta paus ifrån?” /Fredrik

”Att jag inte längre kunde vara tyst när det enligt mig talades i allt för positiva termer om att stanna kvar i församlingen och "lida för Kristi skull". Jag frågade om panelen kunde se faran med att göra det. Om lidandet blir allt för stort, på bekostnad av människan och hennes innersta? Ska hon då ändå lida för Kristi skull? Och är det verkligen Kristus hon lider för? Finns det inte en risk att hon lider för andra människors skull? Att undervisningen om att ta hand om andra, se andra före själv blivit allt för stark i hennes liv så att hon till sist kvävs för att hon tror att hon måste stanna för " Kristi skull". För mig har det varit så. Utan att överdriva så hade det varit en fara för mitt liv, att stanna kvar i den församling och kanske framför allt den trosuppfattning som församlingen gett mig.” /Alexandra

Det är inte enkelt detta. Men viktigt.

Lämna eller lida

2006-01-24T18:01:00.000+01:00

Frågan om det är en bra lösning, eller ens ok, att lämna ett kyrkligt sammanhang rörde upp ganska heta känslor mot slutet av samtalsessionen. Jag vet inte om man tänkte på att ett seminarium om frikyrklig identitet med rubriken ”Främlingskap och tillhörighet” troligen skulle locka en del som kämpade med just denna identitet… DES talade om vikten att vara kvar, och JE varnade för faran med att lämna. Båda har ju självklart poänger, och viktiga sådana t.o.m. Kanske kan man rentav påstå att Det Bästa vore om ingen nånsin bytte samfund: för ekumeniken, för att balansen i just det samfund man vantrivs i, för att göra motstånd mot den västerländska ”jag valde mitt liv”-naivismen. Men då talar vi utopi, och den kristna tron räknar inte med utopier på denna sida evigheten (Mark. 14:7…) så varför skulle denna fråga vara ett undantag? Inkarnerad kristen tro tar alltid hänsyn till verkligheten. Därför skulle jag vilja invända att…

… Åldern spelar in. Det är skillnad att som DES långt upp i vuxen ålder ställas inför dilemmat ”lämna eller lida”, och att göra det som ungdom/ung vuxen. I den förras fall har det en gång skett ett medvetet val: ”Detta gillar jag, här vill jag höra hemma.” Om man sedan tröttnar på eller känner sig främmande för detta längre fram finns det ändå något förpliktigande i att man en gång valde att göra den församlingen till sin hemförsamling. Men jag tycker att man i alla fall en gång i livet har rätt att på ett medvetet sätt göra det valet. Som barn väljer man inte alls, som tonåring står det i regel (pga. horisont och kompisrelationer) mellan att vara kristen eller inte; det är ofta först efter de 20 som man ställs inför valet av kyrkligt sammanhang. Och då menar jag att man har rätt att göra ett val, att man inte ska behöva känna sig tvingad att gå i föräldrarnas fotspår.

… Man aldrig ska låtsas vara heligare än man är. Det finns somliga, ja de är ganska många, som klarar av att stå kvar i sammanhang de egentligen inte står ut i. Och får bli till välsignelse för detta sammanhang. Detta är en mycket god kallelse. Men alla klarar det inte. För somliga går det bara inte. De lämnar gudstjänsten med en svagare tron än vad de kom dit med (been there…). De känner att Gud rövas från dem, att de håller på att förlora sin själ. I sådana lägen tycker jag man kan råda folk att fly. Fly, för att rädda din själ. Det kan krävas mycket av den som blir kvar, och om man tar allvarlig skada då är det farligt att låtsas vara helig och ”göra sin plikt” att ”lida för Kristi kropp”. Då bör man lämna.

Efter samtalet kommenterade någon att det hade varit roligt att begära ordet och säga: ”Jag är med i en församling strax söder om Uppsala, i ett litet samhälle som heter Knutby. Det har varit lite körigt där på sistone – vad har ni för råd till mig: ska jag stå kvar eller lämna…?”

Exemplet avslöjar ju det extrema i ett ”det är aldrig ok att lämna”-tänkande (som jag inte tror att någon av samtalsdeltagarna eg. har). Samtidigt skriver imponerande kloka och föredömligt engagerade just idag Rigmor Robérts till lidande församlingsmedlemmar i Knutby: ”Och tappa inte modet om ni är ledsna. När en församling hamnat snett kan den som inte står ut bli föregångare.”

Jag minns själv när den ungdomsgrupp jag var med i drogs ut på djupt vatten. Kassetter cirkulerade, slagorden haglade och trosvissheten syntes stor. Men några var tyst tvekande. Och under en vecka av gemenskap i någons sommarstuga kom det upp samtal, några invändningar hördes, och snart stämde flera in. Medan natten närmade sig enades vi om att det var något som inte stämt. Det kan vara nödvändigt att lämna, men det är stort att stanna: Omvändelsen kommer ju oftast inifrån.

Postseminarie

2006-01-22T23:32:00.000+01:00

På Pilgrims höstmöte 4-6 november hölls ett seminarie med rubriken "Frikyrklig identitet" som jag gick till med högt ställda förväntningar. Vi fick oss också till livs flera kloka synpunkter från panelen, bland annat om vikten av att stå kvar i ett sammanhang man för tillfället knappt står ut med. Det var just på denna punkt som det hettade till under den efterföljande frågestunden, då delar av den relativt unga publiken (höstmötet vände sig till intervallet 19-39) ifrågasatte allmängiltigheten hos denna princip. Kunde man inte rentav se sig tvungen att lämna en korrupt församling av trohet till Kristus? Tyvärr vann inte dessa synpunkter så mycket gehör i panelen, och på grund av tidsbrist kvävdes ett högintressant och vid det här laget känsloladdat samtal i sin linda. Jag, och jag tror många med mig, lämnade därför seminariet med en känsla av frustration och kanske även en insikt om att vi i den "postmoderna" generationen på många sätt tänker och känner annorlunda än de något äldre.

För att ta upp tråden där den klipptes av och fånga upp de många röster som vi tror vill fortsätta diskutera relationen till församlingen och överhuvudtaget den frikyrkliga tillhörigheten har jag tillsammans med Joel Halldorf startat denna blogg. Vi vänder oss naturligt till dem som var med på seminariet men inte exklusivt till dem - alla som känner sig berörda av frågorna (se även "credot" ovan) välkomnas att läsa, reagera och kommentera.

Samkvämet kan börja! Vem sätter på kaffet?