Lämna eller lida

Frågan om det är en bra lösning, eller ens ok, att lämna ett kyrkligt sammanhang rörde upp ganska heta känslor mot slutet av samtalsessionen. Jag vet inte om man tänkte på att ett seminarium om frikyrklig identitet med rubriken ”Främlingskap och tillhörighet” troligen skulle locka en del som kämpade med just denna identitet… DES talade om vikten att vara kvar, och JE varnade för faran med att lämna. Båda har ju självklart poänger, och viktiga sådana t.o.m. Kanske kan man rentav påstå att Det Bästa vore om ingen nånsin bytte samfund: för ekumeniken, för att balansen i just det samfund man vantrivs i, för att göra motstånd mot den västerländska ”jag valde mitt liv”-naivismen. Men då talar vi utopi, och den kristna tron räknar inte med utopier på denna sida evigheten (Mark. 14:7…) så varför skulle denna fråga vara ett undantag? Inkarnerad kristen tro tar alltid hänsyn till verkligheten. Därför skulle jag vilja invända att…

… Åldern spelar in. Det är skillnad att som DES långt upp i vuxen ålder ställas inför dilemmat ”lämna eller lida”, och att göra det som ungdom/ung vuxen. I den förras fall har det en gång skett ett medvetet val: ”Detta gillar jag, här vill jag höra hemma.” Om man sedan tröttnar på eller känner sig främmande för detta längre fram finns det ändå något förpliktigande i att man en gång valde att göra den församlingen till sin hemförsamling. Men jag tycker att man i alla fall en gång i livet har rätt att på ett medvetet sätt göra det valet. Som barn väljer man inte alls, som tonåring står det i regel (pga. horisont och kompisrelationer) mellan att vara kristen eller inte; det är ofta först efter de 20 som man ställs inför valet av kyrkligt sammanhang. Och då menar jag att man har rätt att göra ett val, att man inte ska behöva känna sig tvingad att gå i föräldrarnas fotspår.

… Man aldrig ska låtsas vara heligare än man är. Det finns somliga, ja de är ganska många, som klarar av att stå kvar i sammanhang de egentligen inte står ut i. Och får bli till välsignelse för detta sammanhang. Detta är en mycket god kallelse. Men alla klarar det inte. För somliga går det bara inte. De lämnar gudstjänsten med en svagare tron än vad de kom dit med (been there…). De känner att Gud rövas från dem, att de håller på att förlora sin själ. I sådana lägen tycker jag man kan råda folk att fly. Fly, för att rädda din själ. Det kan krävas mycket av den som blir kvar, och om man tar allvarlig skada då är det farligt att låtsas vara helig och ”göra sin plikt” att ”lida för Kristi kropp”. Då bör man lämna.

Efter samtalet kommenterade någon att det hade varit roligt att begära ordet och säga: ”Jag är med i en församling strax söder om Uppsala, i ett litet samhälle som heter Knutby. Det har varit lite körigt där på sistone – vad har ni för råd till mig: ska jag stå kvar eller lämna…?”

Exemplet avslöjar ju det extrema i ett ”det är aldrig ok att lämna”-tänkande (som jag inte tror att någon av samtalsdeltagarna eg. har). Samtidigt skriver imponerande kloka och föredömligt engagerade just idag Rigmor Robérts till lidande församlingsmedlemmar i Knutby: ”Och tappa inte modet om ni är ledsna. När en församling hamnat snett kan den som inte står ut bli föregångare.”

Jag minns själv när den ungdomsgrupp jag var med i drogs ut på djupt vatten. Kassetter cirkulerade, slagorden haglade och trosvissheten syntes stor. Men några var tyst tvekande. Och under en vecka av gemenskap i någons sommarstuga kom det upp samtal, några invändningar hördes, och snart stämde flera in. Medan natten närmade sig enades vi om att det var något som inte stämt. Det kan vara nödvändigt att lämna, men det är stort att stanna: Omvändelsen kommer ju oftast inifrån.