...
Ur två av kommentarerna från kommentatorsspåren…
”Det är något konstigt med den frikyrkliga identiteten - jag hör fler och fler som tar "paus" från församlingen - det kan tyckas lite märkligt. För vem tar paus från sin familj (visst händer det, ibland under puberteten...) men nu verkar det vara något som blir vanligare och vanligare. Jag kan fundera på: Vad är det i vårt sätt att leva församling som formar människor som vill ta paus? Hur ser en församling ut som man inte vill ta paus ifrån?” /Fredrik
”Att jag inte längre kunde vara tyst när det enligt mig talades i allt för positiva termer om att stanna kvar i församlingen och "lida för Kristi skull". Jag frågade om panelen kunde se faran med att göra det. Om lidandet blir allt för stort, på bekostnad av människan och hennes innersta? Ska hon då ändå lida för Kristi skull? Och är det verkligen Kristus hon lider för? Finns det inte en risk att hon lider för andra människors skull? Att undervisningen om att ta hand om andra, se andra före själv blivit allt för stark i hennes liv så att hon till sist kvävs för att hon tror att hon måste stanna för " Kristi skull". För mig har det varit så. Utan att överdriva så hade det varit en fara för mitt liv, att stanna kvar i den församling och kanske framför allt den trosuppfattning som församlingen gett mig.” /Alexandra
Det är inte enkelt detta. Men viktigt.
posted by joelh at 12:42
2 Comments:
Det är väldigt intressant att läsa i denna blogg, även om jag inte var närvarande på Pilgrims höstmöte.
Jag har inte växt upp i den församling där jag nu är medlem, men likväl kan jag se hur istället för att låta mitt val av samfund avgöras av teologiska ståndpunkter så var det vännerna och ungdomskulturen som gjorde valet åt mig. Därefter så förändrades mitt sett att se på Gud och kristet leverne förvånansvärt snabbt i den riktning som proklamerades i kyrkan.
Jag tror att problemet med frikyrkan är att identiteter skapas utifrån en mall, och önskan att lämna uppstår när man antingen inte får plats i mallen eller helt enkelt börjar växa ur den. Tillsammans med flera av mina vänner har jag diskuterat just detta, och tankarna har funnits där på ett plan, att kanske hör jag inte hemma här. Samtidigt så känner de flesta ett visst ansvar och en tillgivenhet till församlingen. Konflikten dessa två känslor emellan skapar en inre obalans som efterhand blir väldigt jobbig.
Den här tillgivenhet är viktig för att någon enda församling ska fungera, men kärlek till församlingen får inte leda till att man trycker ner sig själv. Personligen så försöker jag trycka mig ur den mall som jag levt i, men samtidigt stanna kvar i min församling. Resultatet av detta återstår att se, men om det skulle falla illa ut i gemenskapen så ser jag definitivt ett byte av församling, och förmodligen då även samfund, som ett gott alternativ.
Bless.
Hur påverkar man då? Hur blir man en föregångare i en stor, ljum och liknöjd församling? Vilket ansvar har en församlingsledning att ge medlemmarna utrymme att förvalta sina talenter? Om den enda reaktion från församlingens ledning man får är en klapp på huvudet och ett "Ja, det är hääärligt med ungdomlig entusiasm, men det går nog över ska du se". Vad gör man när ormen Slenterian ringlar sig runt alla försök till förändring och kväver dem? Jag tror att liknöjdheten är ett av kristenhetens största problem i Sverige. Vi har så trevligt runt kaffeborden att vi inte ids bry oss om dem utanför kyrkan. Det är ju så besvärligt med besökare som inte redan passar i frikyrkomallen.
Skicka en kommentar
<< Home