Lösningar? (1)
När jag träffar jämnåriga med frikyrklig bakgrund så slår det mig ofta hur lika men ändå olika vi är. Vi har upplevt – drabbats av – liknande saker, på gott och ont, men reagerat olika. Ja, bara i det gäng jag var en del av är skillnaden idag brutal. Vi har blivit pingstpastorer, missionare, trospredikanter, teologer och i somliga fall brända.
Och ibland funderar jag på varför jag själv klarat mig så pass relativt hyfsat bra – ändå. Trots allt. Trots att orsaker att tröttna rejält inte saknats. Bland de orsaker som jag kan tänka på dyker en pilgrimsresa till Italien 1997 upp. Det var första året i gymnasiet. Reaktionerna på de mest irriterande frikyrkliga manéren började väl komma så sakteliga. Men så fick jag följa med pappa på pilgrimsfärd med ett gäng svenskkyrkliga. Rom och Assisi – påvlig vördnad och mässa varje dag. Liturgi. Inte känslosamhet, jag behövde inte prestera: en form att vila i. Direkt efter hemkomsten började Nyhem, och jag var där hela veckan. Mitt anteckningsblock fylldes med cyniska notiser. Men jag hade ju sett att detta inte var det enda, att det fanns andra platser, andra rum, andra sätt att vara kristen. Så jag kunde gå ut ur tältet och längta efter prästens lugna röst och lästa böner.
Också detta handlar om mallar. Om man upptäcker att man inte passar i frikyrkomallen händer en av två saker. Antingen drar man direkt (ut på stan!), eller så försöker man anpassa sig – kanske till den grad att man gör våld på sig själv. Tills det inte går längre. Så drar man sig tillbaka, bränd, som vi brukar säga. Men hade någon berättat för en att detta inte var det enda sättet att vara kristen på, kanske det inte hade behövt bli så. Vi tror lätt att vårt lilla rum är det enda som finns, men kristendomen är ett hus med många, många rum. Hade man vetat om det kanske man inte hade behövt kämpa så hårt för att passa in. Då hade man kanske kunnat säga: ”Kul att det där funkar för er, men det är inte min grej.”
Ekumeniken. Kanske en lösning?
posted by joelh at 23:45
3 Comments:
Hej Joel!
Tack för dina intressanta kommentarer på min blogg angående beslut. Det har tagit mig lite tid att verkligen sätta mig ner och svara. Egentligen är jag helt överrens med dig, men jag vill ändå gärna fundera vidare.
Jag tog till mig av det du skrev om att "finna sin lutning" snarare än ha stenfästa åsikter i alla frågor. Jag vill tro att jag har funnit min lutning, och när jag har den så känner jag att i situationer där jag måste göra ett val så faller det sig ofta väldigt naturligt. Istället för att ha hundra olika argument för varje liten åsikt så har jag ett antal välgrundade argument för min lutning.
Jag fortsätter gärna genom att dra paralleller till två andra saker du nämnde. För det första Bibeln. Intressant att du säger att Bibeln i huvudsak är en berättelsebok. Jag har faktiskt inte tänk på det så, jag tror ofta att jag mer har sett Gamla Testamentet som en förlegad lagbok som mest ska läsas för sakens skull. Men i det berättande så finns det så enormt många lärdomar att dra, förmodligen fler än de korta passager som räknar upp lagar.
Jag skrev i inlägget att skulle vi inte ha några val, eller snarare om vi bara skulle ha ett val, så skulle Bibeln vara upplagd som Svea Rike lag. Vilket den inte är. Alltså borde det finnas val att göra. Du skriver att vissa saker kan man känna igen sig i, och det kanske är där vi hittar vår lutning, i den del av Bibeln som mest återspeglar vårt eget inre.
Den andra parallellen är till de rum som finns i kristendomen. En väldigt bra bild tycker jag. Oavsett vilket rum vi är i så är ytterväggarna och taket desamma. Kärnan finns där, det som förenar alla kristna över världen. Sen kan rummen vara inredda på olika sätt, och utsikten i fönstret kan variera från rum till rum, men det är okej. Tyvärr så väljer många att stänga dörren och hålla sig i sitt, exempelvis, lilla pingstvänsrum och helst klaga över den höga musiken inne hos, än en gång exempelvis, missionarna i rummet bredvid. Även här kan man ju hitta sin lutning. I vilket rum känns det bäst? Var får jag känna att Gud kan möta mig enklast, att man kan komma honom nära utan någon annans prestationskrav?
Jag vet inte, kanske drar jag det lite längre och kanske missbrukar jag dina bilder, men det här är ytterligare lite tankar jag har haft. Hoppas det finns någon relevans i denna kommentar, det är skrivet i all hast. Än en gång, tack för att du svarade! Det var mycket intressant läsning.
Tror inte den form av ekumenik är en lösning. Men hoppar egentligen bara in för att önska dig och dina ett välsignat nytt år!
<3 Ekumenik, i alla dess former. Respekt för olika uttryckssätt tycker jag borde vara en grundläggande kristen värdering.
Vi får inte glömma att alla har samma grund, mål och mening. Det är det viktiga.
Skicka en kommentar
<< Home