Vad är det jag älskar när jag älskar pingströrelsen? (1)

Ibland sköljer känslan av tillhörighet över mig som en sommarskur. På senare tid har det skett vid några tillfällen då jag befunnit mig i vad som egentligen är annorlundaland, men där en pingst- eller frikyrklig spiritualitet kommit in lite från sidan. På Kyrkornas världsråds generalförsamling i Porto Alegre, och på akademiska disputationer med ett par frikyrkoprofiler. En känsla av stolthet och hemmahörighet. Till en del är det här naturligtvis känslor som kommer just av närvaron av en stark ”Annan”: inför ”hotet” blir uppslutningen kring det egna starkare, man lägger meningsskiljaktigheterna åt sidan. Men likväl finns här något genuint: i pingst- och frikyrkligheten finns trots allt något jag älskar.

Och samtidigt ligger det jag älskar hela tiden nära saker jag avskyr. Jag avskyr det tomma, formelaktiga ”fromma” språkbruket som används för att visa upp en präktig religiös fasad. Däremot älskar jag när fromheten kommer till uttryck i vardagen och verkligen får prägla hela tillvaron. Att man kallar varandra syskon när man möts och önskar Guds välsignelse när man skiljs åt. När man ber i tungor medan man diskar. När man inte gör skillnad på om man befinner sig i kyrkan eller utanför, utan är helt integrerad och tar med sig Guds rike var man än går. En fromhet som på ett naturligt sätt genomströmmar en människas hela väsen.

Men det här är en fromhet vars baksida är ett ihärdigt ”bedjande i gathörnen” för uppmärksamhetens skull. Som skapar beteendemallar som alla ska tvingas in i just för att de yttre manifestationerna är så viktiga. Jag minns predikanten som uppmanade oss att ständigt fråga varandra ”Hur har du det med Jesus?” när vi träffades. Det kan ju framstå som ”integrerat” och ”naturligt fromt” när man först hör det, men det leder oundvikligen till en osalig prestationskristendom och ett skyltande med andliga skrytbyggen.

Jag älskar också berättelserna om evangelisterna som för inga pengar vandrade de svenska grusvägarna fram och hjälpte bönderna att bärga höet för att få en chans att inbjuda dem till kvällens gudstjänst. Jag tänker med beundran på dem som har varit beredda att utgjuta sina liv för det som är större än de själva. Men jag ställer inte upp på ungdomskonferenser där man oreflekterat läser upp martyrberättelser för tonåringar för att de ska upptändas av någon slags helig nit och åka ut till farliga områden; det är så lätt att röra upp känslorna i patriotisk yra. När man hetsar om såna saker då är man åter på väg att skapa beteendemallar som man trycker på folk. Man låter inte saker växa fram inifrån, på ett naturligt sätt, utan man är så fixerad vid synliga resultat att man ägnar mer tid åt att försöka förändra beteenden än hjärtan. Jag säger istället som Emil Gustafson: Först helgad, sedan sänd.

Enkelt kan man nog säga så, att när jag älskar pingströrelsen så är det den naturliga, självklara fromheten jag älskar. Lystern hos de människor som är gjutna i ett stycke. Modet att verkligen vara from, att verkligen låta hjärtat speglas i kroppens handlingar.

Men eftersom vår särskilda gåva är denna artikulerade, synliga fromhet som inte är ritualiserad (som katolikernas korstecken), utan hela tiden är tänkt att reflektera faktiska känslor, så blir också vår särskilda kamp hyckleriet. Den spelade fromheten följer oss som en skugga.