Uppsatsen!
Nu finns Alexandras uppsats utlagd på nätet och tillgänglig för den som vill läsa! Jag la ut ett klipp ur den för några veckor sen, det där med "Anna" på Nyhem. Uppsatsen handlar om pingst-kulturen, och vad det kan innebära att leva i denna subkultur (obs: inte en värderande term, bara beskrivande). Hon har lyssnat på Nyhemspredikningar och sen talat med ett gäng "brända" (eller borde vi säga "släkta"?) pingstvänner, och liksom sökt mönster.
Klicka här, och klicka sen på "orden"
En teaser:
Johanna: Jag känner det inte men jag vet det i huvet liksom. Det är också så, tron bygger inte på en känsla den
bygger på ett beslut. Det beslutet som jag har tagit för länge sen och det är kyrkan. Men nu går jag på
känslan och det är fel för du ska inte gå på känslan.
Alexandra: Har man sagt det?
Johanna: Ja, det hör man ju hela tiden: att det är ett beslut. Att tron är ett beslut. Och ”det är inte alltid jag
känner för att gå upp på morgonen men jag vet att jag måste." Det har aldrig handlat så mycket om
vad man känner utan om vad som är. Vad som är sant, sanningen.
Klicka här, och klicka sen på "orden"
En teaser:
Johanna: Jag känner det inte men jag vet det i huvet liksom. Det är också så, tron bygger inte på en känsla den
bygger på ett beslut. Det beslutet som jag har tagit för länge sen och det är kyrkan. Men nu går jag på
känslan och det är fel för du ska inte gå på känslan.
Alexandra: Har man sagt det?
Johanna: Ja, det hör man ju hela tiden: att det är ett beslut. Att tron är ett beslut. Och ”det är inte alltid jag
känner för att gå upp på morgonen men jag vet att jag måste." Det har aldrig handlat så mycket om
vad man känner utan om vad som är. Vad som är sant, sanningen.
posted by joelh at 19:50
2 Comments:
Ang. uppsatsen: Vägen mittimellan
Jeg er ikke pingstsvän, men katolik.
Men med fortid i en dansk vækkelsesbevægelse: ”Indre Mission” genkender jeg mig selv i Aleksandras beskrivelse.
Jeg har erfaring for, at opvækst i en marginalkultur kan disponere for angst, dårlig selvbillede, følelse af isolation og ensomhed. Det tager år at bearbejde sådant. Men: Man kommer rigere ud på den anden side!
I læsning af Aleksandras arbejde, tænkte jeg: Den skulle jeg have læst dengang!
Der var også mange gode aspekter i dette snævre miljø. Fra jeg kunne høre, blev mit underbevidste fodret med Bibelens ord. Som 12-13 - årig begyndte jeg selvstændig bibellæsning, og den har fulgt mig siden. Det var Salmerne, Esajas, Romerbrevet, som bar igennem den første ungdomstvivl og angst.
Som mangeårig retræteleder har jeg ofte tænkt: Har alle kristne i dette land mere eller mindre ”pietistneuroser”. Da kommer mine egne erfaringer mig til hjælp.
Med nogle sproglige ændringer gælder Alexandras analyse for tendenser der kan findes i alle kristne samfund.
Teologien er forskellig – men på det psykologiske plan er der sammenfald.
Vi talte ikke om åndsdåb og tungetale – jeg vidste vel ikke hvad dette var! Men om omvendelse, som der var et vist pres omkring. Efter mødet i missionshuset stod missionæren – de strengeste af dem - i døren og spurgte: ”Hvordan har du det med Jesus?” - Jo, man fandt smutveje for at undgå disse grænseoverskridende spørgsmål. Men ved at flygte fra dem var man allerede lidt udenfor.
Vi talte i høj grad om ”vi” og ”dem udenfor”. Man betonede vigtigheden i at opretholde skellet mellem Guds børn og verdens børn.
Guds børn dansede ikke, gik ikke i biografen, spillede ikke kort … ”missionsknude” var betegnelsen på den stramme, dydige frisure, som mange af de ældre kvinder havde.
Vi var ”marginalmennesker” som levede i en ”marginalkultur”.
Typisk at som teenager levede man 100 % med. Man havde sine kammerater dér, det sociale liv var dér. Man sang med begejstring: ”Lev for Jesus, det er livet … ” – og det er jo ikke forkert!
Men problemerne opstod, når man havde religiøse oplevelser, der ikke passede ind i mønstret.
”De gamle” i menigheden var betænkelige, når de unge begyndte at studere. Så mistede de jo troen. Ja, det gjorde mange – i det mindste tabte de det trosmønster de var opvokset med.
Og mange – de fleste? – fandt ikke en tro, som var renset for gamle mønstre.
Hvilken befrielse denne uppsats vil skabe, hvis den kan medvirke til:
* at forældre, ledere og andre med ansvar lytter åbent og ikke dømmende til unge med kritiske røster.
* at ledere opmuntrer unge til at være sig selv.
* at den skaber debat mellem tænkende unge, så de på en frugtbar måde kommer fri af forkerte bånd.
En stor hjælp er også at opdage fællesskab med kristne fra andre samfund, så man ser, at tilsvarende problemer findes lidt overalt.
Når noget bliver for indelukket, er det godt at få vinduerne op og se at kristenheden er langt større end den lille del af den som man er opvokset med. Det er som at komme fri af et fængsel og ud i åbent land
Her i huset kommer en lille gruppe frikirkeunge (nogle af dem studerer teologi på universitetet).
Sammen læser vi Olivier Clément: Källor. I denne læsning og vore samtaler opdager de en større kristen verden – og jeg opdager deres. De kan tale frit ud om deres problemer – være sig selv. I morgen slutter vi sæsonen med rødvin og ost.
Stor tak og ros til Aleksandra.
Grethe Livbjerg
Till Alexandra!
Helt otroligt bra, stämmer verkligen in på hur det är att växa upp inom pingst och sen välja att leva på vägen mitt emellan för det går helt enkelt inte att ta sig över på den breda vägen.
Jättebra gjort.
Ska rekomendera den till så många jag kan.
//
Skicka en kommentar
<< Home