om den kristna högern
Det här är en intressant sida. Tor Billgren, journalist som bl.a. bloggar på sidan jet set junta, ägnar en hel blogg åt retoriken i kristen dagspress (Dagen och Världen Idag). Sakligt och bitvis mycket skickligt och insiktsfullt. Det är väldigt intressant att få ta del av ett utifrånperspektiv på det som man själv lever och kanske har vuxit upp med. Här skriver han till exempel om "det manipulativa implicita skrivandet."
posted by joelh at 13:26
12 Comments:
Visst är det intressant. Tyvärr tycker jag ofta att det blir en anti kristen stämmning. Jag håller med om retoriken är hemsk i många fall från kristna. Men det är lätt att tro utifrån detta sätt att tänka att kristna bara får ha åsikter som är sämmhelliligt accepterat. Jag tror på Kyrkan som den alternativa rösten. Som ett alternativ till samhället. Och där håller jag inte med många som försöker "kristna" sverige genom lagstiftning.
Kyrkan är inte tillför alla. Vi behöver inte vara rädd för sekulariseringen så länge vi håller kvar till våran sanning. Visst ska den utmanas av samhället men Jesus måste ju ändå vara våran auktoritet och inte den så ombytliga politiska korektheten.
Men detta kommer nog att bli bättre på sikt...
Ack, jag vet. Känslan av att det blir en antikristen stämning på bloggen drabbar mig tyvärr ganska ofta. Läs gärna manifestet i inledningen på den här sidan. Där försöker jag förklara att urvalet i det jag skriver är mycket ensidigt, och understryker att det inte ger en rättvisande bild av kristet liv.
Men jag kan inte riktigt se hur det jag gör skulle kunna göras på annat sätt. Uppdraget jag har givit mig själv är att granska retorik och argument som används för att demonisera, förlöjliga och missakta homosexuella, och mycket av denna retorik kommer just från kristet håll. Jag skriver en del om islam också, men kristendomen är den religion jag känner bäst, och den religion jag kulturellt tillhör. Det är Bibelns utsagor om homosexualitet jag kan, och alltså dem jag kan vederlägga som inadekvata, demoniserande eller felaktiga.
Något som också kan bidra till att texterna känns antikristna är att de ofta skrivs i affekt. När man läser något man blir ledsen och arg över, svarar man gärna i samma ton...
Jag tror också på Kyrkan som en alternativ röst. I min utopi lever människor av olika övertygelser och konstitutioner i gemenskap och med ömsesidig respekt för varandra. De religiösa rörelserna ska inspirera "oss andra" - inte indoktrinera och försöka omvända. "Vi andra" ska inspriera de religiösa till insikter som de religiöst korrekta dogmerna inte tillåter dem att få utan andras erfarenheter och klarsyn.
För övrigt är kristenheten precis lika ombytlig som "den politiska korrekteten". Kristenheten ger ofta sken av att det endast finns EN sanning, men detta är givetvis en chimär. Ta katolikernas, luteranernas och pingstfolkets olika uppfattningar vad gäller centrala saker som kvinnliga förkunnare, nattvarden, dopet, sakramenten, reliker och påvedömet, så träder en allt annan än enhetlig syn fram. Den mycket ombytliga kristenheten.
fast det är väl inte särskilt centrala saker (möjligen med undantag för dopet), in the grand scheme of things?
När man jämför med allt vi tror på ihop ("Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare", Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre", "den helige ande, en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse, och ett evigt liv")?
Jaså du tycker inte att det var centrala punkter? Inte ens att det är anmärkningsvärt med dylika interna motsättningar inom en rörelse som anser sig stå för den enda och odisputabla sanningen?
Jag prisar de olika uppfattningarna inom kristenheten, eftersom de genom sin mångfald öppnar upp för även andra tolkningar av Bibeln.
Att hävda att det finns en sanning är en självklarthet. Motsatsen är en logisk omöjlighet.
Detta faktum hindrar inte att människor har olika åsikter i fråga om vad denna sanning är. Varför skulle det vara annorlunda inom kristenheten?
Jag menade Jesus som auktoritet inte Kyrkan. Om kyrkan har sig själv som auktoritet blir det ju rundgång. Och visst finns det olika tolkningar på Jesus som sanning och det är inget negativt i sig. Tänker på hur vi i västvärlden har spridit den vite Jesus men nu kommer det teologi som berättar om den svarte Jesus. Kyrkan har ingen universiell teologi den är alltid kontextuell. Men Jesus är inte alls lika ombytlig som Politisk korekthet.
Men när du Tor dömer ut alla Bibelns berättelser om homosexualitet på vilka grunder gör du det?
Dessutom får du det som att låta att det är bestämt vilka som är vilka. och dom roller går inte att ändra på. Indoktirnera gör vi allihopa och påverkar varandra gör vi också. Visst ska "vi" kristna lyssna till andra men det får aldrig ske på bekostnad på vårat uppdrag som kristna...
Samm: Det är lätt att döma ut Bibelns berättelser om homosexualitet. Det är bara att läsa dem och jämföra med verkligheten. Det har jag gjort många gånger, och även tagit teologiskt material till hjälp. Och då menar jag inte homosexuell emancipationsteologi, tvärtom. Jag har bland annat använt boken Homoerotik av Chrys C Caragounis som är professor i Nya Testamentet Exegetik i Lund. Med boken försöker han visa att ”homosexualitet som vi känner det idag” var ett välkänt fenomen också för de som skrev Bibeln. De visste med andra ord vad de talade om, och därför är det de skrev i högsta grad adekvat även idag. Boken försöker alltså vederlägga just den typen av argumentation som jag ägnar mig åt. Problemet (för Caragounis) är att han inte vederlägger argumentationen, utan bekräftar den. Det enda han lyckas visa är att hans privata föreställningar om homosexualitet var kända på Biblisk tid.
Caragounis är grek och mycket lärd och insatt i Bibelns grundtexter. Han redovisar översättningar ord och ord, och när man läser vad det verkligen står, upptäcker man ganska snart att det antingen handlar om något annat än homosexualitet, eller beskriver homosexualitet på ett sådant sätt att det inte går att ta på allvar. Till exempel delas homosexuella in i två ”raser” – en manlig och en kvinnlig, och det finns ett starkt fokus på vissa sexuella praktiker. Men man förbjuder inte homosexualitet genom att förbjuda det man tror att homosexuella har för sig i sängkammaren.
Berättelsen om Sodom och Gomorra är intressant. ”Här läser vi för första gången om homosexuella män”, säger Åke Green i sin predikan. Männens i Sodom beteende har av den kristna traditionen gjorts så representativt för homosexuella, att ordet ”sodomit” har kommit att vara synonymt med homosexuell. Vad får vi veta om männen i Sodom då? Jo, att ALLA männen i Sodom vill ligga med Lots manliga gäster. De måste vara hundratals och de vill gruppvåldta dem. Vad är detta? Är det homosexualitet? Och hur kan ALLA män i en stad vara homosexuella? Det är något som inte stämmer.
Ingenting, varesig i Bibeln eller i Caragounis bok, tyder på att de som skriver om homosexualitet känner till något om till exempel kärlek i homosexuella relationer. Fördömandet av homosexualitet sker på ofullständiga grunder. Man känner till en liten del av fenomenet, men det räcker inte. Man kan inte döma en åtalad genom att bara förhöra ena sidan.
Att hävda att det finns en sanning är som du säger mycket riktigt en självklarhet. Sanningen finns.
Men det ÄR annorlunda med kristenhetens anspråk på sanningen jämfört med till exempel politiska partier. Kristenheten säger sig nämligen stå för en ABSOLUT sanning. Antingen-eller. Nattvarden kan inte både vara instiftad som offerritual och minnesmåltid. Vinet och brödet kan inte både förbli vin och bröd, och övergå i kött och blod i bokstavlig mening, som transsubstantiationsläran slår fast. Kvinnor måste antingen vara förbjudna att förkunna, eller välkomna. De kan inte vara både och. Det ena alternativet är sant, det andra är lögn.
Om sanningen är objektiv (eller absolut om du så vill) torde väl logiskt motsatta förhållanden inte kunna vara sanna samtidigt. Det är således omöjligt att Gud både finns och inte finns samtidigt.
Jag skulle gärna vilja höra argument från dig som hävdar något annat.
Jag lägger mig inte i frågan om Guds existens. Det jag ifrågasätter är kristenhetens anspråk på den enda sanningen, och hur den skall uttolkas ur Bibeln.
Jag vill inte heller diskutera guds existens utan det var ett sätt att illustrera sanningsbegreppet.
Jag hävdar att alla som hävdar något också hävdar en absolut sanning. Motsatsen är helt enkelt omöjlig.
Har man en åsikt i frågan om hur bibeln skall tolkas måste man ju samtidigt anse att de tolkningssätt som är logisk oförenliga med denna tolkning är falska.
Man hävdar alltså en absolut sanning. Man hänvisar till hur man anser att något ligger till i realistisk mening. Något föreligger på ett visst sätt oberoende av subjektet.
Alltså. Gud kan inte samtidigt ha menat att kvinnan ska få vara präst och inte präst. Av två personer som har vadera åsikt måste den ena ha fel.
Båda hävdar en absolut sanning. Eller mer tydligt: Båda hävdar en åsikt om vad som är den absoluta sanningen om kvinnors prästskap.
Jag ser inget som helst problem med detta. Tvärtom innebär det att de båda tar varandras ord på fullaste allvar. Hävdar man däremot att båda kan ha rätt samtidigt och att alltså ingen absolut sanning finns tar man inte andras ord på allvar alls. Det är en skenbar tolerans som leder till logiska orimligheter.
Just det. Du sätter fingret på kristenhetens paradox. Att göra anspråk på den absoluta sanningen, samtidigt som det inom kristenheten finns ett otal olika sanningar.
Skicka en kommentar
<< Home