En lojal medlem?

Årsmötet häromveckan i min församling gick sin gilla gång. Det mesta klubbades igenom utan större diskussion - det handlade heller inte om några ödesfrågor. Faktiskt uppskattar jag det här lite torra folkrörelsemässiga draget som utmärker mitt samfund (SAM) och som går tillbaka på ett radikalt engagemang under forna väckelsetider. Detta förvaltades på ett högst levande sätt av min föräldrageneration som startade församlingen på 1960-talet, men idag kan jag tycka att vi går lite på tomgång och lutar oss tillbaka på det de byggde upp. Som s.k. församlingsbarn (barn till etablerade medlemmar) har tillhörigheten nästan kommit med blodet och jag har inte kunnat lösgöra mig, fast jag ibland har känt en dragning till en annan församling där jag trott mig finna fler likasinnade. Mallen med äktenskap och familj - just nu väldigt påtaglig hos oss genom en veritabel babyboom! - har inte stämt med mitt liv hittills och det är lätt att känna sig ensam i den situationen. Vilket man naturligtvis inte är, man blir liksom hemmablind för den mångfald som ändå finns.

Samtidigt har flera församlingsbarn i min ålder lämnat de senaste åren, av säkert mycket varierande skäl har de valt andra församlingar. Det har känts lite jobbigt ibland att inte alla tycks dela den starka lojalitet som jag fått med mig, men det har också fått mig att undra vad som egenligen motiverar min lojalitet. Först och främst är jag nog färgad av idealet att stanna där man är, en tanke jag först mötte hos min andlige hjälte C. S. Lewis. För det andra har min familj varit så tajt med församlingen att den är en viktig del av vilka vi är - med detta följer också känslan av vikten att hålla "traditionen" - och församlingen - vid liv. Ibland slås jag av rikedomen i att ha levt ett helt liv i samma församling, mött samma människor år efter år och fogats samman med dem. I nästa stund kan det kännas som höjden av status quo och slentrian, och jag längtar efter en förnyelse som aldrig riktigt vill infinna sig.

Dock har jag aldrig vantrivts så att det varit fråga om "lidande för Kristus" - saken har inte ställts på sin spets. Detta gör att jag sammantaget nog är ett klassiskt exempel på en situation då man gör bäst i att stanna. Men därmed upphör inte problematiken. En fråga - och denna får avsluta min tankebana för denna gång - är om en alltför stark lojalitet kan vara ett hinder för en ny och oväntad kallelse?