Något om "frikyrklig identitet"

Det finns i dessa dagar en del oro kring var "frikyrkligheten är på väg". Liksom inte så lite okunnighet om vad det frikyrkliga arv som upplevs så hotat egentligen innebär. Jag har försökt att jobba rätt så seriöst med frikyrkans historia i flera år, och måste ärligt säga: Det är inte självklart att de som menar sig försvara "den klassiska frikyrkliga identiteten" är fäderna trognast. Det man appellerar till är snarast en 1960-tals version av den frikyrkliga identiteten. Men går man lite längre tillbaka i tiden hittar man väldigt mycket av dynamik, och en hel del oväntade teman.

De som provoceras av omnämndande av helgon kan till exempel fundera på betydelsen av dessa ord av A B Simpson, som var den kanske främste amerikanske förebilden i de radikala grenarna av den svenska frikyrkligheten i slutet av 1800-talet:

"Tänka dessa martyrer i himmlen på oss i dag? Förvisso göra de det och med oss längta de innerligt efter och förvänta oupphörligt den nuvarande tidsålderns härliga slut och den välsignade Herrens och mästarens ankomst."

I Simpsons uttalande ligger tanken om att de som gått före finns i himlen (dvs. de vilar inte i mullen i väntan på uppståndelsen), att de där lever medvetet och att de "tänker på" oss som är kvar på jorden. Det Simpson beskriver är alltså en gemenskap i tanke och längtan mellan oss som lever på jorden och dem som gått före in i evigheten. Det låter ganska katolskt i mina öron...