lördag, februari 11, 2006

minoriteten

Det är ju ett väletablerat faktum att pastorn inte kan göra alla nöjda. En församling består av ett oändligt antal viljor, och istället för att nervöst försöka fånga upp varje vind måste pastorn göra det han faktiskt tror på.

Sant. Men. Ändå… En församling är en frivillig sammanslutning, och byggs liksom upp av gemenskapens vilja och beslut. Den som inte trivs med sakernas tillstånd är fri att lämna och gå nån annanstans. Om 100 är nöjda och 2 missnöjda kan man inte gärna förvänta sig att församlingen ska anpassa sin verksamhet och sin kultur efter de 2. Resultatet blir då ofta att de 2 lämnar och går nån annanstans, där känner sig mer hemma.

Men här har vi problemet: kvar är 100 nöjda – men inte så länge till. Snart kommer ytterligare ett par av de tidigare trosvissa att känna sig tveksamma inför församlingskulturen eller tron, och så småningom lämnar också de. (Det här är inte spekulation, det är uppenbart att detta ofta är vad som sker. Samtidigt fylls församlingen på ”underifrån”, genom barnafödande.) Hade samtliga, eller i alla fall, säg 25–50, samtidigt blivit skeptiska hade en förändring kanske kommit till stånd. Men människor kommer i olika stunder till punkter av skepsis. Och om man inte får plats med sin tvekan i kyrkan lämnar man ganska snart. Folk strömmar inte ut ur kyrkan – den strömmen hade man kanske kunnat leda in istället, till förändring – de droppar ut. En och en. Alltid i minoritet i förhållande till de medlemmar som trivs. Aldrig starka nog att påverka liv och praxis i församlingen. Ofta inte ens viktiga nog att kunna kräva pastorns uppmärksamhet. Men efter några års droppande hamnar majoriteten av de 100 utanför församlingen.

Detta är ännu en aspekt av "lämna eller lida"-problematiken. Å ena sidan: vikten av att lyssna på varje enskild röst, och inse att hon kanske är ett tecken på en "läcka". Å andra sidan: betydelsen de som orkar vara kvar kan få spela - på lite sikt. Kanske är ensamma idag, men det kan vara övergående. Till slut kan de kanske förändra. Inifrån.

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Vad kul och nyttigt att ni tagit upp tråden där seminariet slutade. Några saker som jag har tänkt på...

Jag hade gärna frågat panelen om vad identitet i detta sammanhang egentligen är. Jag läste för länge sedan (tyvärr har jag glömt både medium/författare) en parallell där frikyrkomänniskans relation till sin församling liknades vid den i ett äktenskap. Kyrkan är en partner som man ger och tar ifrån. Men dagens narcissism sätter tyvärr sina spår även här och när församlingen inte ger det som församlingsmedlemmen önskar byter man ofta partner. I jämförelse finns det inom flera av de mer ”högkyrkliga” kyrkotraditionerna en mer utpräglad familjetanke. Det spelar ingen roll var du är, vem du är och hur mycket du tycker om/illa om kyrkan. Du är ändå en del av familjen. En av paneldeltagarna, som står som medlem i Missionsförbundet, menade att han sedan länge mer eller mindre hade sitt andliga hem i östkyrkan och dess traditioner. Ändå står han kvar som missionare. Det hade varit högintressant att höra hans syn på skillnader i identitet mellan olika kyrkotraditioner. Varför finns skillnaderna överhuvudtaget?

Andlig rastlöshet kan aldrig vara bra. ”Om jag bara kommer i kontakt med de bröderna där borta istället för de som jag har runt mig nu, så kommer jag att blomstra”. Jag tror inte det fungerar så. Kan man indentifiera det ena diket i denna diskussion som den flängande konsumtionskristendomen? Och i andra diket den osunt, blinda, ibland lidande församlingstillhörigheten? Var går via media?

För egen del vill jag så långt det går, på alla områden av livet, flytta TILL något istället för att flytta FRÅN något. Men självklart finns det tillfällen då flykt är det enda rätt. Men visst kan man fly på bra och dåliga sätt?. Jag har själv varit i en situation där jag känt att jag måste lämna på grund av att jag inte kan stå bakom vissa delar av församlingens undervisning och kultur: men jag har inte hittat ett bättre alternativ än och jag vill inte stå utan Kyrkan en enda dag. Alltså ser jag till att avsluta så bra det går och hoppas på ledning framöver. För så som ens utgång är, så ska också ens kommande ingång vara…

Det är märkligt. Jag stöter på många vänner idag som brottas med sin frikyrkotillhörighet. Det handlar om allt från invändningar mot apostoliskt ledarskap till problem med för hårda syndakataloger, från stela äldstebröder till ledare som missbrukat förtroende. Själv känner jag ett behov av att väga upp en stor fokusering på känsla och ande i min uppväxt med kunskap och lära. Kunskapen ger ljuset och anden elden… båda behövs nog även här för att komma tillrätta med vår problematik.

/Dan-Marcus

11/2/06 17:01  
Anonymous Anonym said...

Har funderat en hel del kring det här med beslutstagande i församlingen, och vart gränserna går för att göra folk missnöjda... Kyrkan är ingen demokrati, men teokratin funkar ju inte helt ut heller. Apostlarna kom överrens med Anden, men meningsskiljaktigheterna innan var stora, och jag har svårt att tro att alla var ok med beslutet om hedna-kristna med en gång... Kanske lämnade även en del jude-kristna församlingen? Börjar smått inse att det är risker som man får ta, men har så svårt för det - tycker verkligen det borde funka!
Vad tror ni - hur gör man? Kanske handlar om fokus - vet man vad som är viktigast, så blir inte beslut som man inte gillar en anledning till att lämna församlingen, om det jämförelsevis är en fråga i pereferin...

26/2/06 20:15  
Blogger joelh said...

Mimmi: varje kristen församling tror jag är överens om att Kristus är församlingens huvud. Ibland används uttrycket "vi är en teokrati" för att rättfärdiga ett icke-demokratiskt styrelseskicka (diktatoriskt). Men det är egentligen inget som säger att demokrati är mindre teokratiskt än diktatur! I frikyrkan bygger ju demokratin på ett radikalt tillämpande av tanken på det allmänna prästadömet: Gud styr, fast genom alla - inte genom en.

Fast jag tror egentligen inte att det är detta som är din fråga, men ville ändå säga det när detta (teokrati-demokrati) kom upp.

För shit, den fråga du ställer är ju jättestor och jättesvår: hur väljer man vid vägskäl, och vad gör man om man inte ställer på de beslut som fattas? Har inget bra svar...

Alla traditioner måste lösa auktoritetsfrågan på nåt sätt. Katolikerna har påven, vi demokratin. De ortodoxa har ett sympatiskt synsätt: det avgörs först i efterhand om ett beslut var riktigt. "Receptionen", dvs. mottagandet bland de troende, avgör. Tar de till sig beslutet var det rätt, om inte så var det fel! Funkar kanske inte alltid, men tycker det är en väldigt bra tanke!

1/3/06 22:38  

Skicka en kommentar

<< Home

Bloggtoppen.se