minoriteten

Det är ju ett väletablerat faktum att pastorn inte kan göra alla nöjda. En församling består av ett oändligt antal viljor, och istället för att nervöst försöka fånga upp varje vind måste pastorn göra det han faktiskt tror på.

Sant. Men. Ändå… En församling är en frivillig sammanslutning, och byggs liksom upp av gemenskapens vilja och beslut. Den som inte trivs med sakernas tillstånd är fri att lämna och gå nån annanstans. Om 100 är nöjda och 2 missnöjda kan man inte gärna förvänta sig att församlingen ska anpassa sin verksamhet och sin kultur efter de 2. Resultatet blir då ofta att de 2 lämnar och går nån annanstans, där känner sig mer hemma.

Men här har vi problemet: kvar är 100 nöjda – men inte så länge till. Snart kommer ytterligare ett par av de tidigare trosvissa att känna sig tveksamma inför församlingskulturen eller tron, och så småningom lämnar också de. (Det här är inte spekulation, det är uppenbart att detta ofta är vad som sker. Samtidigt fylls församlingen på ”underifrån”, genom barnafödande.) Hade samtliga, eller i alla fall, säg 25–50, samtidigt blivit skeptiska hade en förändring kanske kommit till stånd. Men människor kommer i olika stunder till punkter av skepsis. Och om man inte får plats med sin tvekan i kyrkan lämnar man ganska snart. Folk strömmar inte ut ur kyrkan – den strömmen hade man kanske kunnat leda in istället, till förändring – de droppar ut. En och en. Alltid i minoritet i förhållande till de medlemmar som trivs. Aldrig starka nog att påverka liv och praxis i församlingen. Ofta inte ens viktiga nog att kunna kräva pastorns uppmärksamhet. Men efter några års droppande hamnar majoriteten av de 100 utanför församlingen.

Detta är ännu en aspekt av "lämna eller lida"-problematiken. Å ena sidan: vikten av att lyssna på varje enskild röst, och inse att hon kanske är ett tecken på en "läcka". Å andra sidan: betydelsen de som orkar vara kvar kan få spela - på lite sikt. Kanske är ensamma idag, men det kan vara övergående. Till slut kan de kanske förändra. Inifrån.