Min församling – En kärlekshistoria

Jag skriver den här texten i en blå Volvo packad till bristningsgränsen och med en kärra på släp: ikväll flyttar vi från Lund. Vi kom hit för snart tre år sedan, på hösten, och jag hade väl inte så jättestora förväntningar på den lokala pingstförsamlingen. Vi gick dit ändå, mest av vana. Gudstjänsterna var ganska färglösa och okoncentrerade och långa. Och allt var inget särskilt.

Jag vet inte när det vände, men det gjorde det. Det gick väl successivt. På våren drogs jag in i en påskmusikal. Jag spelade Judas och där var fullt av barn som skulle dansa och agera och där var livfulla tonåringar, och studenter som sjöng, och där var barnföräldrar: mammor som försökte organisera allt och pappor som ordnade med tekniken. Vi kämpade med manus och koreografi och vem som skulle in när och vi lärde oss scenerna och sångerna och när Jesus visade sig för Maria och de sjöng en duett så sjöng vi där vi stod i kulisserna, vi sjöng och vi dansade. Mellan föreställningarna var det lunch och fika och vi var för få studenter för att kunna ta upp ett eget bord och samma gällde föräldrarna, så vi hamnade tillsammans, kanske med någon tonåring. Och så började det gå upp för mig: gudstjänsterna är kanske inte nåt vidare, men församlingen är underbar.

En söndag drog gudstjänsten ut väldigt på tiden för att en av medlemmarna fick särskilt på sitt hjärta att påminna församlingen om hur mycket Jesus älskade oss. Han upprepade detta intensivt (”Jesus älskar er”) under en lång tid och ville inget hellre än att förmedla denna känsla till sina trossyskon. Och jag kände ingenting; om något så kände jag mig lite dålig just för att jag kände mig så tom. Efter gudstjänsten mötte jag F i foajén, och han bara skakade på huvudet. Jag förstod inte, men när jag kom närmre suckade han: ”Jag blir så vansinnig på såna här saker….” Och så en lång, ilsken harang. Och jag blev lite paff först, jag var inte van vid denna typ av rättframma kritik av ”heliga ting”, men det var en sån oerhörd befrielse att höra de här orden, det jag känt men kanske inte vågat erkänna ens för mig själv, än mindre uttala högt.

Jag märkte att jag kommit till en plats där saker och ting inte alltid togs på det blodiga allvar som jag kanske var van vid. Det var ok att tycka att gudstjänsterna var dåliga, eller för långa, eller att pingströrelsen hade problem eller att Bibeln var en klurig bok. Vi kunde prata om det vid kyrkkaffet och det var inte en så stor grej, vi var inte en rebellisk grupp av särskilt upplysta som genomskådat förfallet eller hyckleriet eller vad det nu kunde kallas, utan vi var barnledare, mötesvärdar, teknikansvariga eller till och med pastorer. Kritik – eller sarkasm för den delen – och engagemang gick inte isär, snarare tvärtom. Vi visste att vi inte var fullkomliga, varken som människor eller som församling, och det var inget att hymla med.

Ganska snart kom jag och min fru med i en mötesplaneringsgrupp. D var också med, han var pastor i församlingen, men det hindrade inte samtalets rymd. Han försökte inte ”balansera” genom att framhäva den andra sidan av saken, han blev aldrig defensiv utan var helt prestigelös och ”en av oss” när vi samtalade. Gudstjänsterna som vi planerade växte fram ur vår gemensamma tvekan, längtan, otillräcklighet och förtröstan. Vi ljög inte, eller vi försökte i alla fall att hålla oss till en bekännelse som inte var för hög och syrefattig.

Jag blev förälskad i min församling. Det hade väldigt lite med gudstjänsterna att göra – även om jag började tycka bättre om dem efter att jag lärde känna människorna som rörde sig på estraden – och ännu mindre berodde det på den anskrämliga lokalen. Jag förälskade mig i en skara människor. Vi var en gemenskap, vi jobbade tillsammans och vi vågade tro; men hade också modet att se vår svaghet. Båda dessa ingredienser är omistliga: tro OCH bräcklighet. En församling helt utan tro är egentligen ingen församling, utan snarare en gemenskap av människor – i värsta fall definierad mer av sitt ”inte” än av sitt ”ja”. Av vad man inte är, vilka man inte är lika, hur naiv man inte är. Att vara församling är att – i gemenskap – vara församlad kring någon: Kristus. Och detta är frikyrkoförsamlingar ofta bra på. Sämre i så fall på det andra: att våga vara bräcklig. Men där svagheten saknas kan man vara säker på att hyckleriet har ett insteg. För alla är inte starka alltid, vi funkar inte så, och verkar vi vara det ljuger vi eller är i alla fall inte helt ärliga. Och det här är så svårt att komma åt, för ingen pastor skulle säga att det inte är ok att tvivla, misströsta eller gråta. Såna regler skrivs med mycket subtila medel, och vi är ofta inte medvetna om hur det går till, vi kan tom. själva vara med och stifta dem trots att vi kanske hatar dem. Så blir församlingarna elfenbenstorn, vakuumkammare, vitmenade gravar – vilken bild vi vill välja! Platser med förbjudna ord, förbjudna tankar, förbjudna känslor, förbjudna handlingar. Också detta platser som definieras av sitt ”inte”, och var än dess trupper drar fram försvinner syret.

Vi flyttar nu. Vi vet inget om vår nya stad, men jag hoppas att vi kommer till en församling som definieras av sitt ja. Sitt ja till Kristus – till han som ska bli allt i alla – och därmed till livet i alla dess former. Jag hoppas att jag kommer kunna sitta på kyrkkaffet och prata med folk utan att ljuga, utan att låtsas att vara någon jag inte är. Jag hoppas att vi kommer att kunna skämta om gudstjänsten som just varit och nästa helg träffas och städa kyrksalen.