Gäst: Stig Karlsson
Och hon gick lycklig därifrån...
Anna 16 år utsätts för andlig manipulation i Stråkerhallen på Nyhemskonferens 2004, och detta debatteras livligt och med starka känslor på Frikyrklig-bloggen. Att detta får ske utan att någon reagerar från officiellt håll! Var finns kontrollen av vad ungdomar i oförstånd eller andlig omognad hittar på? Andra har liknande erfarenheter av övergrepp, eller av sorgen/besvikelsen vid uteblivna andliga upplevelser.
Jag tänker en sak, men vill inte skriva. Av respekt för andras upplevelser, och för att jag känner mig lite sent ute. Men så fick jag utmaningen, av Joel, att göra det ändå.
Och då är min fråga: Vad säger Anna? ”Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.”
Hon delar uppenbarligen inte upplevelsen av besvikelse eller övergrepp, inte heller av manipulation. Måste det betyda att hennes möte med den Helige är en äkta upplevelse?
Det kan vi givetvis inte veta (utav detta fragment). Vad det var kan bara frukten i hennes liv visa. Men lika lite som vi kan säga att det måste ha varit Gud eftersom hon var glad, kan vi säga att det kan inte varit Gud eftersom det ”tvingades fram”. Eller spelar det ingen roll om det var äkta eller inte? Är det fel för att det skedde på ett för några misstänkliggjort sätt?
Jag känner mest att jag avundas henne. Att jag längtar efter att igen, och igen, och igen få möta Gud på det sätt där han känns som allra närmast – på det sätt som gör mig glad. Glad över att kunna gråta. Glad över att kunna känna. Glad över att vara accepterad. Glad över att bli uppfylld. Glad över att min synd är förlåten – igen.
Jag har också haft stunder av utebliven upplevelse då andra runt omkring upplevt. Men ska jag önska att de inte heller skulle ha fått uppleva på grund av det? Jag har också haft stunder av frammanade upplevelser. Men är det en anledning att avstå de äkta upplevelserna?
Livet består av gott och ont - av ömsom vin ömsom vatten. Däremellan är det gradskillnader i allt. Och väldigt lite är helt antingen eller. Vårt största problem är inte att en del blir brända i sökandet efter Gud, utan att så få söker. Givetvis måste det andliga livet gå hand i hand med lärande och ledarskap. Det kommer inte innebära att allt går smärtfritt. Om man vill gå på vatten måste man lämna båten. Visst Petrus sjönk. Men varför ska man förebrå Petrus för att han gick? Bara för att de elva andra inte vågade? Eller för att han riskerade att de också skulle sjunkit om de vågade? Eller för att de måste ha blivit avundsjuka som inte fick/vågade?
Jag tror Gud har något för alla, någon gång, på något sätt. Men Gud möter oss individuellt. Visst kan en del må dåligt av det en del menar är manipulerad andlighet. Ska de som möter Gud i det avstå av den anledningen? Är det bättre att ingen möter Gud, om inte alla kan få det? Är det bättre att ingen blir helad om inte alla kan det? Fy så trist! Fy så tomt! Fy så egoistiskt!
Gläd er mer den som gläder sig och gråt med den som gråter utan att döma någon av dem, är inte det det bästa sättet att låta Guds Ande blåsa vart den vill?
En stilla undran från en snart 40-årig teolog som brottats med Gud och kallelsen så länge han kan minnas.
Anna 16 år utsätts för andlig manipulation i Stråkerhallen på Nyhemskonferens 2004, och detta debatteras livligt och med starka känslor på Frikyrklig-bloggen. Att detta får ske utan att någon reagerar från officiellt håll! Var finns kontrollen av vad ungdomar i oförstånd eller andlig omognad hittar på? Andra har liknande erfarenheter av övergrepp, eller av sorgen/besvikelsen vid uteblivna andliga upplevelser.
Jag tänker en sak, men vill inte skriva. Av respekt för andras upplevelser, och för att jag känner mig lite sent ute. Men så fick jag utmaningen, av Joel, att göra det ändå.
Och då är min fråga: Vad säger Anna? ”Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.”
Hon delar uppenbarligen inte upplevelsen av besvikelse eller övergrepp, inte heller av manipulation. Måste det betyda att hennes möte med den Helige är en äkta upplevelse?
Det kan vi givetvis inte veta (utav detta fragment). Vad det var kan bara frukten i hennes liv visa. Men lika lite som vi kan säga att det måste ha varit Gud eftersom hon var glad, kan vi säga att det kan inte varit Gud eftersom det ”tvingades fram”. Eller spelar det ingen roll om det var äkta eller inte? Är det fel för att det skedde på ett för några misstänkliggjort sätt?
Jag känner mest att jag avundas henne. Att jag längtar efter att igen, och igen, och igen få möta Gud på det sätt där han känns som allra närmast – på det sätt som gör mig glad. Glad över att kunna gråta. Glad över att kunna känna. Glad över att vara accepterad. Glad över att bli uppfylld. Glad över att min synd är förlåten – igen.
Jag har också haft stunder av utebliven upplevelse då andra runt omkring upplevt. Men ska jag önska att de inte heller skulle ha fått uppleva på grund av det? Jag har också haft stunder av frammanade upplevelser. Men är det en anledning att avstå de äkta upplevelserna?
Livet består av gott och ont - av ömsom vin ömsom vatten. Däremellan är det gradskillnader i allt. Och väldigt lite är helt antingen eller. Vårt största problem är inte att en del blir brända i sökandet efter Gud, utan att så få söker. Givetvis måste det andliga livet gå hand i hand med lärande och ledarskap. Det kommer inte innebära att allt går smärtfritt. Om man vill gå på vatten måste man lämna båten. Visst Petrus sjönk. Men varför ska man förebrå Petrus för att han gick? Bara för att de elva andra inte vågade? Eller för att han riskerade att de också skulle sjunkit om de vågade? Eller för att de måste ha blivit avundsjuka som inte fick/vågade?
Jag tror Gud har något för alla, någon gång, på något sätt. Men Gud möter oss individuellt. Visst kan en del må dåligt av det en del menar är manipulerad andlighet. Ska de som möter Gud i det avstå av den anledningen? Är det bättre att ingen möter Gud, om inte alla kan få det? Är det bättre att ingen blir helad om inte alla kan det? Fy så trist! Fy så tomt! Fy så egoistiskt!
Gläd er mer den som gläder sig och gråt med den som gråter utan att döma någon av dem, är inte det det bästa sättet att låta Guds Ande blåsa vart den vill?
En stilla undran från en snart 40-årig teolog som brottats med Gud och kallelsen så länge han kan minnas.
posted by joelh at 10:18
12 Comments:
Först, varför vill du inte skriva det du tänker. Det är jag verkligen nyfiken på.
Sen, jag tror att många som läste hennes inlägg såg egna erfarenheter framför sig snarare än hennes. Min erfarenhet i samtal med många som vuxit upp i frikyrkan och framförallt PR är att just överhettad andlighet och erfarnheter man efteråt tvivlat på är en av de vanligaste orsakerna till att man lämnat kyrkan.
Men, jag tror också att en överdrivet försiktig hållning och nedtonad andlighet, eller vad vi ska kalla det, är en nästan värre synd än överdriven. I alla fall när Paulus skriver till sina församlingar, verkar det vara så.
Sist, det jag är nyfiken på är, hur ser du att vägen framåt ser ut.
/Gustaf
Ska snabbt svara på din första fråga. Jag ville inte skriva vad jag tänkte eftersom - det du skriver "sen". Dvs den erfarenhet som triggas genom Annas berättelse är en erfarenhet som flera av de som skriver här delar. Det är en erfarenhet som måste tas på allvar, samtidigt som den inte är den enda erfarenheten - och det är därför jag ändå skrev på Joels inbjudan. Det var ju dessutom inte Annas erfarenhet, och att ingen annan reagerade på det är ju ganska intressant, eller?
Känner sorg över att erfarenherna inte bär tron, i tider av tvivel, utan stjälper. Sorg, och förvåning. För för mig har det nästan alltid varit just upplevelsen som burit, och ofta också fört tillbaka.
Hoppas kunna återkomma om vad jag tror är vägen framåt.
stig, jag håller inte med! problemet är att vi ofta gör uppdelningen het&fanatisk vs. oengagerad&ljummen. jag ställer inte på den uppdelningen.
problemet med anna-fallet är att det är osunt, och "engagemanget" uppväger inte detta, det gör inte att sättet som detta hände på blir ok! (den felaktiga formen behöver dock inte hindra Anden att verka - men Guds nåd kan aldrig användas till försvar för felsteg!) Och alternativet är INTE en nedtonad andlighet - det är en sund radikalitet. jag tror att den är möjlig, och jag tror att det är väldigt allvarligt om man "ger upp" radikalitetens område till fanatikerna. att detta till en del håller på att ske i vissa frikyrkor gör att det är än mer angeläget att markera och kritisera. det handlar om att slå vakt om något.
Men jag tror att även om Anna fick uppleva Andens dop så kommer konsekvensen bli att färre får göra det. Av två orsaker.
De pastorer och ungdomsledare som känner sig osäkra i jämförelse med de tuffa som tar komandot på Nyhem, tänker att så där hård och tuff är inte jag, så de försöker inte leda sina ungdommar till en erfarenhet av Andens dop.
De som istället känner avsmak inför metoden och tycker att ledarna på Nyhem är andliga pajasar. De kommer att göra allt de kan för att fjärma sig från allt det där. De kommer inte heller att försöka vägleda sina ungdommar till en erfarenhet av Andens dop.
Så även om Anna blev glad och du känner avund så tror jag att frukten blir att allt färre får erfara Andens dop. Hoppas jag har fel!
/ Gustaf
Joel - jag visste inte att detta handlade om uppdelningen het&fanatisk vs. oengagerad&ljummen. För gjorde det det är vi nog överens. Jag håller nämligen med om det du säger. Men jag kan inte lika klart och tydligt säga att det som skedde var osunt - av tre anledningar. 1. Jag var inte där. 2. Jag är inte säker på att jag helt hade kunnat bedöma situationen även om jag hade varit det. Är nämligen helt medveten om att min "dagsform" och vana inför en händelse påverkar min förmåga att bedöma den. 3. Anna gick glad därifrån. Det kommer alltid att finnas människor som reagerar med avståndstagande pga en form de, av någon anledning, inte vill ta del av. Vi VET inte ens om det gick till på exakt det sätt som det beskrivits. Vi vet bara hur det har uppfattats - skillnaden är ganska stor.
Personligen har jag besökt att antal olika gudstjänster i olika kyrkor - och många kyrkobesök där gudstjänsten präglats av andefattig liturgi har gjort mig bedrövad. Är jag för den skull säker på att den inte gav någon något? Är det ett tecken på att den var osund? Givetvis inte! Jag vill inte döma ut dem även om jag tror att de t.o.m. mer står i vägen för människors gudsupplevelse än främjar den. Så som Gustaf är rädd att Anna-mötet gjort.
Vi rör oss på väldigt osäker mark när vi kritiserar sammanhang vi inte känner oss hemma inom. Därför att det kan lika gärna vara min egen smak som hindar mig från att uppskatta det jag möter. Därmed inte sagt att det inte finns osunda sammanhang. Frågan är hur vi tacklar dem? Vilken rätt har vi att "sätta oss över" den fria människans rätt att välja?
Personligen tror jag på positiva mötesplatser. Klarar man inte vara en del av ett sammanhang, och den interna kritiken inte når fram, är det bättre att starta något nytt, eller köra ett sidospår. Här finns en befrielse i att leva och låta leva. Någon tycker ju onekligen om det som jag inte tycker om - ska jag beröva dem det?
Kyrkan har ständigt brutit nya fåror. Anledningen har ofta varit misskreditering, åt ena eller andra hållet. Varför kan det inte istället vara i det positiva samförståndet där man kommer överens om att man inte kommer överens? Jag tror inte det finns något alternativ, om vi inte ska fortsätta att bygga murar istället för att riva dem. Men rivna murar behöver inte betyda att öst och väst ska flytta ihop - det är inte nödvändigtvis den bästa lösningen. Vi är människor - vi vill ha det på olika sätt.
Jag sörjer också om det skulle bli så att färre får uppleva det verkliga Gudsmötet och Andedopet för att några går för hårt fram och försöker rycka till sig himlen med våld. Men jag tror faktiskt att enda sättet att bemöta det är genom att skapa något annat, inte döma ut det man inte förstår.
Och det du beskriver Gustaf - är väldigt negativt. Ledare som reagerar så borde lika lite vara ledare som de de kritiserar! Behovet av mognad gäller ju inte bara de som vill för mycket. Såväl het&fanatisk som oengagerad&ljummen är i behov av goda förebilder - och det är ju där ni kommer in :-) Jag, jag jobbar bara i en bokhandel...
Jag brukar ofta närma mig denna problematik med exemplet Elia. Hur mäktiga upplevelser han än hade så drog han sig ut i öknen för att dö. Vad man än upplever av gud kommer man känna en otillräcklighet.
Jag pratar med så många som vill uppleva mer och se mer av Guds kraft. Men dom vill inte ha kunskap om Gud. För oftast förkastar dom den. Gud vill inte att vi ska vara bortskämda ungar som bara trippar på upplevelser. Jag tycker styrkan i Pingst är just vilja att pröva på. Men det jag upplever som negativt är ytligheten. Vi är så löst grundade så att en upplevelse är viktigare än visdom.
Eftermötet har blivit platsen där vi tillåter Gud agera. Men vill han inte ha mer? Andedopet kan knappast vara till för masspsykoser och att skapa konstiga brus på eftermöten. Andedopet är så mycket annars.
Jag känner igen den uppdelning du gör Joel. Men jag tycker inte att de som vill se sig som radikala lever upp till det. Min kristna tro ställer mer radikala krav på mig än deras(jag menar min "radikala" vänner) gör. Och det säger jag inte med självhävdelse för jag lever inte upp till mina krav.
Visst kan upplevelser vara bra. Men är det dom vi söker? Kämpar vi inte som en atlet mot målet våran kallelse. Jag tror inte att leva ett överlåtet liv är utan uplevelser. Men jag ser hellre glädjen i en upprättad männsika som fått ett nytt liv än känner ett bubbel i magen och ett konstigt språk.
Konstigt att människans lott i livet är att vingla från dike till dike, utan att någonsin kunna promenera en längre sträcka mitt på vägen. Jag vinglar friskt tvärs över vägen med jämna mellanrum och jag gör det sällan ensam. Generalisering eller inte, så får en sådan uppfattning stöd av det samtal som förts här och som förts och förs på otaliga forum världen över.
”Anna” och hennes erfarenhet är för viktig för att inte pratas om, analyseras, plockas isär, rekonstrueras, glädjas eller sörjas över. Låt oss åtminstone vara eniga om det.
Vad hände egentligen den där Nyhemskvällen? Gud själv eller en liten ofarlig släng av religiös psykos? Kanske en bit av varje? Det som hände, var det rätt eller fel, bibliskt eller obibliskt, sunt eller osunt?
Som man frågar får man svar. Att ställa frågan på det sätt jag nyss gjorde är att påverka svaret – falska dilemman manipulerar även den mest välvilligt inställda debattören. För fallet med ”Anna”, såsom det här diskuterats, tenderar att bli just ett sådant dilemma: istället för att fråga oss – utifrån de fakta man fått – vad i hela den religiösa Nyhemssoppan som var sunt och vad som var osunt så frågar vi oss om hela brygden är drickbar eller inte.
Att slänga ut barnet med barnvattnet, säger några och vill mena att ”Annas” upplevelse är den smaklök vilken enkom ska bedöma hela saken: hon gick ju därifrån glad, inte sant! Lite skit får man räkna med.
Man kan inte tvinga folk att bli fria, säger andra mer liberalt inspirerade. Det är Vägen som är målet, knäckebrödet och inte mättnadskänslan som är det verkligt viktiga. ”Anna” har manipulerats in i en upplevelse hon egentligen inte skrev på för.
Båda sidorna förenklar en känslig och samtidigt glödande het diskussion: som Joel påpekade, så sammankopplar vi gärna ett beteende med en karaktär. Procedurialisterna (om vi nu ska kalla dem något) blir oandliga viktigpettrar som inte har förstått eller upplevt Anden. De Andefyllda (om vi nu ska kalla dem något annat) blir oreflekterade brandhärdar som inte riktigt har greppat vad som är bäst för dem. Brinnande kontra ljumma, förnuft kontra känsla, upplevelse kontra kunskap – bra kontra dåligt!
Så går diskussionen alltför ofta – och alltid lika resultatlöst. Ganska märkligt, i synnerhet då urskiljning enligt uppgift ska vara en gåva som den kristne gör bäst i att praktisera. Här har nog både du och jag en kristen plikt att försöka se lite nyktrare, lite klarare, lite bredare. Detaljer har aldrig varit oviktigt för Gud.
Låt oss återvända till ”Anna”. Var det sunt eller osunt? Rätt eller fel? Andligt eller oandligt? Svaret är – som sig bör när människor är involverade – både och. Att nyttja tveksamma metoder är förkastligt just därför att det är tveksamma metoder det rör sig om. Att uppleva Gud är underbart just därför att man upplever Gud och det är underbart.
Vi måste nog lära oss att kritisera de tveksamma metoderna även om resultatet råkar bli bra; att glädja oss med dem som upplever Gud trots tveksamma metoder; - och kanske viktigast – att främja och förespråka vikten av sunda metoder och sunda upplevelser.
Stig! Du säger att man inte får sätta sig över den fria människans rätt att välja. Problemet här är, tycker jag, att tonåringarna inte har nån särskilt fri vilja. De är i ett sammanhang där denna andlighet är norm. De som går på mest möten, står längst fram med räckta händer osv. är andligast. Det grupptrycket kommer oundvikligt från kompisarna men det är sorgligt när påtryckningar också kommer från vuxet håll.
Om det handlade om vuxna människor som valt det här andliga sammanhanget vore det en annan sak. Men majoriteten av ungdomarna på Nyhem är uppväxta i frikyrkan och in i denna subvärld. de känner ingen annan verklighet, och att göra motstånd skulle innebära en stor revolt mot föräldrar, vänner ja hela ens tillvaro. Flickan det handlar om är 13-14 år, uppväxt i frikyrkan. Är hon fri? borde hon inte få möta en andlighet som bejakar hennes frihet, och inte en som beskär den? (bokstavligen dessutom: genom att stänga dörren!)
Jag tror inte att alla pastorer inser allvaret i hur deras ord formar individer i det skede av deras liv då de är som mest formbara.
Sen tror jag inte det håller att bara skapa nytt, nya sammanhang som du skriver. Det är en feg lösning som jag tycker används i alltför stor utsträckning i frikyrkan. Man måste väl kunna reda ut saker. Annars upprepas ju misstagen om och om igen.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
[om någon undrar: det deletade inlägget var en dublett från Lydia – joel]
Stig, min vän! Din låga ecklesiologi gör sig påmind! Du skriver:
"Klarar man inte vara en del av ett sammanhang, och den interna kritiken inte når fram, är det bättre att starta något nytt, eller köra ett sidospår."
Jag menar att enheten är ett självändamål. Enligt Jesu bön, för att världen ska tro, och för att vi tillsammans förstår bredden och längden, etc., etc.
Men jag håller med dig om tanken på att "leva och låta leva". Istället för att vara "mot" projekt i en församling eller kyrka kan det ibland vara bättre att lägga energin på att skapa positiva "motbilder". det behöver inte betyda att man splittrar församlingen, men att det berikas genom mångfald. förhoppningsvis en försonad mångfald!
Med risk för att tillföra absolut ingenting, då detta kanske redan är nämnt..
Hon gick lycklig därifrån. Det är verkligen ingenting som jag vill bortse från, på ett sätt så blir jag väldigt glad för hennes skull för hon har gjort en erfarenhet som säkert kommer stärka henne många gånger framöver.
Jag fanns inte på mötet, så jag kan inte uttala mig med någon säkerhet om det, men låt mig ändå ponera utifrån ett liknande scenario.
Ett tältmöte, med ett par hundra ungdomar. Även om 100 av dem får uppleva Andens dop och tungotalets gåva, är det värt det om en enda av dem blir bränd?
Självklart är det här en risk som finns i andra möten också, men ju större "prestationskrav" som placeras på de närvarande, ju starkare kommer den eventuella motreaktionen bli.
Tror jag.
Skicka en kommentar
<< Home