Vad säger ni: Är detta ok?
"Anna" 16 år [namnet fingerat] berättar om när hon blev andedöpt. Platsen är Nyhemskonferensen 2004.
Anna: Det var såhär på ett möte: ”Ni som vill bli andedöpta häng med in här in till Stråkerhallen”. Så hängde man me in där bara, okej det här verkar roligt. Det är nånting som man vill prova på, att ta ett steg längre i min tro. Så när dom stängde då så: ”Ja, nu kommer vi inte släppa ut någon förrän alla har blivit andedöpta”. Man bara: ”Nej.” (Skratt) .
Alexandra: Sa dom så?
Anna: Ja, ”Vi kommer inte släppa ut en enda person förrän allihopa här talar i tungor.” (Skratt) Man var lite lätt nervös.
Alexandra: Gjorde ni det sen eller?
Anna: Han pratade lite sen sa han: ”Okej nu ska allihopa säga efter mig, liksom be efter mig så sa han, slut era ögon och räck upp era händer.” Och så bad han så skulle vi säga efter och sen sa han: ”Öppna era munnar nu och börja prata.” Så började man lite lågt man kände att man inte vågade högt, eller jag känner att jag inte alltid vågar be högt. Men så liksom det är som en kran som bara skruvas på, det bara flödar en massa ord som man inte känner igen man bara: ”Vad är det här för nåt skumt?” Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.
[Ur uppsatsen "Vägen mittemellan – Ungdom och identitet i pingstkulturen", av Alxandra Ringbäck]
Anna: Det var såhär på ett möte: ”Ni som vill bli andedöpta häng med in här in till Stråkerhallen”. Så hängde man me in där bara, okej det här verkar roligt. Det är nånting som man vill prova på, att ta ett steg längre i min tro. Så när dom stängde då så: ”Ja, nu kommer vi inte släppa ut någon förrän alla har blivit andedöpta”. Man bara: ”Nej.” (Skratt) .
Alexandra: Sa dom så?
Anna: Ja, ”Vi kommer inte släppa ut en enda person förrän allihopa här talar i tungor.” (Skratt) Man var lite lätt nervös.
Alexandra: Gjorde ni det sen eller?
Anna: Han pratade lite sen sa han: ”Okej nu ska allihopa säga efter mig, liksom be efter mig så sa han, slut era ögon och räck upp era händer.” Och så bad han så skulle vi säga efter och sen sa han: ”Öppna era munnar nu och börja prata.” Så började man lite lågt man kände att man inte vågade högt, eller jag känner att jag inte alltid vågar be högt. Men så liksom det är som en kran som bara skruvas på, det bara flödar en massa ord som man inte känner igen man bara: ”Vad är det här för nåt skumt?” Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.
[Ur uppsatsen "Vägen mittemellan – Ungdom och identitet i pingstkulturen", av Alxandra Ringbäck]
posted by joelh at 16:00
9 Comments:
Jag har en liknande erfarenhet som jag gjorde på en nyårskonferens:
Hela dagen hade det peppats inför kvällsmötet, om hur starkt alla skulle få möta Gud. Jag var helt otroligt laddad, det var det här jag hade väntat på så länge! Till slut var kvällen där, och den karismatiske amerikanen som talade berättade om vad Jesus gjort för oss och vad Hans Ande skulle göra under mötet. Mot slutet av predikan så sa han att ingen skulle få lämna lokalen, han sa till och med att det skulle finnas folk som vaktade alla dörrar. Mötet fortsatte och många runt omkring mig mötte Gud väldigt konkret.
Själv blev jag fruktansvärt illa berörd. Jag, likt många av mina vänner, grät, men inte för ett starkt Gudsmöte, utan på grund av den enorma tomhet som infann sig när "alla andra" mötte Gud.
Detta är en av de absolut jobbigaste erfarenheterna jag gjort under den tid jag varit aktiv i kyrkan. Jag drabbades av en kris i min tro, må så vara kortvarig. Tack och lov fanns det andra talare som byggde upp mig efteråt, men jag vågade inte berätta om känslan för någon under konferensen. Jag kände mig skamsen över att jag inte lyckats möta Gud.
Parallellerna är för mig inte svåra att dra, och kontentan blir att jag anser beteende som detta vara oacceptabelt. Även för vår egen högtid Nyhemsveckan.
så djupt, djupt tragiskt. jag tror vi är rätt många som då och då kännt oss utanför på ett väckelsemöte; när "alla" står och "har det bra med Gud" (som vi säger, vad betyder det egentligen?) och man själv känner bara tomhet... det är klart man känner sig utanför då. och ensam. men egentligen är man nog inte så ensam. och om pastorn dessutom spär på med såna sjuka befallningar...
det som chockade mig med "annas" historia var just att det skedde på nyhem. ok om det varit i en obskyr landsortsförsamling, men på vår årskonferens! det är ju helt oacceptabelt!
I pingströrelsen har vi inte sällen en osund fokusering vid synliga resultat. kosta vad det kosta vill. Parat med det finns en fullständig brist på känsla för vilken oerhörd börda en kravfylld andlighet kan innebära för människor. här måste vi verkligen utvärdera oss själva och hela vårt sätt att tala. hur ofta säger vi inte att man ska satsa "100% på Gud"? Jag är väldigt tveksam till den typen av uppmaningar över huvud taget. Vem orkar det i längden? vi är ofullkomliga, det är bara så. den typen av ribbor skapar bara misslyckanden och ångest. hela poängen med nåden är ju att det innebär en befrielse från kraven på prestation!
(lite interna kommentarer utifrån pingströrelsen, för den eventuelle läsaren som har ett annat sammanhang är detta inte så intressant)
Det är ju skrämmande att det händer på Nyhem. Ju mer jag tänker på det desto sjukare är det ju. Men det bekräftar också den ledarskapskris vi har i pingströrelsen. Levi kunde ofta säga ifrån när överdrifter och manipulerande pågick, eftersom han
hade en sådan pondus. Problemet är ju att dagens ledare inte respekteras av dem som begår övergreppen. Eftersom ledarna inte är andliga ledare.
En annan sida av problemet är alla längtar så efter andliga skeenden
att man hellre acceptera fejkad andlighet än att erkänna att vi förlorat det. När inte längre väckelsen är här, måste vi suggestera den tycks många tänka,
eller i alla fall agera utifrån. Det är alltid svårt att vara svag. Men det är ännu svårare för en rörelse som har haft sin identitet i att vara stark, sina andliga uttryck i att vara stark och sin ledarstil i att vara stark.
Jag tror att Anden längtar efter att få verka genom PR, om vi bara ville
tala sanning, erkänna vår svaghet, erkänna att vi inte vet hur vägen
framåt ser ut. Erkänna att vi har en grandios självbild som i grund och
botten är just de dåliga självfötroendet.
Jag tror att en av orsakerna till att jag har en så positiv bild av
rörelsen (enligt dig, joel) är att jag nästan aldrig har varit på de stora arrangemangen. Har aldrig varit på Nyhem, eller andra stora grejer, har aldrig varit med i en stor församling, har aldrig känt eller umgåtts i några pingstkretsar utan jag har hela tiden rört mig i andra sammanhang. Som en omedveten bön om att inte utsättas för frestelse.
Men jag blev mer nyfiken på Alexandra och det hon skrivit, finns det inget mer intressant för bloggen?
/ Gustaf Björkman
Men att ingen reagerar när det blir fel är ju ett jätteproblem. Var på ett möte på Nyhem när ett offertal av en mindre lyckad predikant löd: "Jag brukar inte säga att Gud säger saker till mig men nu har han gjort det. På vägen hit sa han till mig att jag skulle säga: Om ni ger 50 kronor i kollekten ikväll så ska ni få dubbel andlig smörjelse och väckelsen i sverige ska komma genom er"
Varför reagerar ingen? Det är ju oftast på ungdomsattsningar det blir som sjukast. Inte kosntigt att ungdomar lämnar. Ända chansen till överlevnad är förändring eller avling(vilket verkar vara den största uppgifterna med konferanser som nyhem och lapplandsveckan).
Det är när jag läser sånt som jag förundras över att jag fortfarande inte gett rörelsen fingret. Min överlevnadsstrategi har varit, och är, att vara cynisk.
Cynisk, men inte bitter...
När jag läste "Anna"s berättelse blev jag mycket illa berörd. Dels av det tvång och påtryckningar som predikanten utövade. Men också av denna ständiga och mycket olyckliga fokusering på tungotalet. Varför lär vi oss aldrig? Tungotalet är INTE ett tillförlitligt tecken på andedop. Man kan mycket väl vara andedöpt utan att kunna tala ett ord i tungor. Jag känner flera personer som gått igenom jobbiga perioder i sin tro och kännt sig oandliga på grund av att de inte kunnat tala tungor. Jag själv gick igenom en sådan period men den slutade tvärt då en predikant lade händerna på mig och bjöd in Anden till att tala genom mig. Visst, man kan tycka att det är lätt för mig att säga att man inte ska fokusera på tungotalet när jag själv har det. Men hela 2 Kor 14 är ju en stark tillrättavisning från Paulus att inte fokusera på tungotalet utan hellre koncentrera sig på att profetera. Speciellt 2 Kor 14:22, "Därför blir tungotalet ett tecken för de otroende, inte för de troende, medan det profetiska talet blir ett tecken för de troende och inte för de otroende." Jag önskar att vi slutligen kunde lära oss att Anden kan ta sig många olika uttryck i en människa. Också detta ger ju Paulus exempel på i 2 Kor 12.
Ska jag vara ärlig trodde jag inte att denna sortens tvång var speciellt vanligt nuförtiden. Mina föräldrar (båda är dryga 50 år) har berättat skräckhistorier om predikanter som har försökt tvinga fram andedop och tungotal genom att t.ex. slå folk i ryggen. Det gör mig ledsen att läsa att liknande saker förekommer idag.
Pingströrelsen men sin historia och traditioner kanske lider störst risk för denna typen av "undervisning". Men den är knappast ensam om den. Både mina föräldrar och jag tillhör Svenska Alliansmissionen och har, som jag skrivit ovan, sett lika illa eller värre exempel hos oss.
alltså, ni anar inte hur skönt det är att läsa om andras upplevelser som är närmast identiska med det man själv upplevt. Iof är det tragiskt att vi uppenbarligen är så mpnga med sådana erfarenheter men ja... jag tror ni förstår vad jag menar.
Jag själv har också dåliga erfarenheter från Nyhem. Var där någon gång i slutet av högstadiet och vågade sedan inte åka dit på flera år. Var totalt vettskrämd och tvivlade på om jag öht var kristen. Iof hade jag min starka barnatro och min personliga relatiob till Gud, men om jag var "kristen" enl. andras definition. Det handlade om uppmaningar "alla ska" ett missbrukande ord av "välsignelse" sepciellt i samband med offertal och allmän hysteri kring synliga uttryck. Och flera var de predikningar som hetsade kring begreppet renhet men knappt innehöll ett bibelord (!) Jag skrev för övrigt en artikel i dagen om offertalen och hur maqn använder "välsignelse" men fick aldrig något svar ;. Jag kan säga som så: att kommer nyhems ungdomsverksamhet att vara som den var undermin tonår vågar jag inte skikca dit mina barn ensamma... men den har kanske blivit bättre. Trots mina negativa erfarenheter och det faktum att jag när jag flyttade och valde en församling utanför pingst och där det går "lugnt" till kan jag mer och mer känna att min kärlek till pingst är mycket stark och har blivit mycket starkare. Det är väl därför man känner att man vill agera mot det man upplever som fel. Just nu handlar det för mig om en stark längtan om att få fram i ljuset vad som undervisas om på vissa "bibelskolor". Jag funderar ibland på att söka, men jag lära väl bli utslängd efter ett par veckor för "upproriskhet" ;)
Man hörde dem nämligen tala i tungor och storligen prisa Gud, heter det i Apostlagärningarna.
Det var så man visste att folk blivit fyllda av Guds Ande.
Du måste se den här
http://www.youtube.com/watch?v=p9Kv7XRaKw8
Skicka en kommentar
<< Home