gästblogg: johansson
I marginalen
I varje församling finns kärntruppen och ”de andra”. Kärntruppen är de som tuffar på i jämt tempo och drar kyrkan framåt längs den självklara vägen. Utan sådana människor vore varje församling stillastående och kanske till och med otrygg.
I marginalen finns en mångfald av församlingsmedlemmar vilka känner att de inte riktigt ”hittat hem”, som inte alldeles tvärsäkert kan sätta fingret på det som kärntruppen ser som självklart och otvetydigt. Deras identitet mäts mot kärntruppen – ”Är jag verkligen kristen?”; ”Jag är nog inte riktigt lika frälst som dem”, osv. Dessa marginalens människor är de jag finner mest intressanta. Här återfinns ett bredare spektrum av individer, löst sammanhållna av en antingen diffus identitet eller av bara delvis överlappande självbilder. Men här finns – kanske paradoxalt – också de individer som är ofrånkomliga och nödvändiga i den dynamiska församlingen.
Varför är nu marginalens människor så viktiga för församlingsidentiteten? Man kan ju lätt falla för frestelsen att se dem som en rätt sorgsen spillra som på något sätt undkom kärntruppens nådeöverflöd; individer som följaktligen borde få en rejäl dos smörjelse för att komma med i den andliga matchen igen. Ett uns av sanning ligger det väl också i det: socialt utanförskap är ett välkänt fenomen i alla församlingar, om än inte alltid öppet erkänt. Men alla som har sitt habitat i periferin är inte assimileringsobjekt för en ivrig och välmenande kärntrupp.
I denna marginal bor kritikern, åtminstone under sitt uppdrag. Kritikerns uppgift är att fylla den funktion som inte kan utföras inifrån, att utgöra den spegel som varje sund församling måste ha tillgänglig. Att se sig själv i all sin svaghet är ovärderligt för den gemenskap som vill ständigt utvecklas i rätt riktning; att gå på känsel enkom räcker bara så långt.
Marginalen kan nu inte bara ses som ett olyckligt ställe dit de andligt slöa eller misslyckade har letat sig eller rent av förpassats. Marginalen är en förutsättning för kritikern. I en av sina böcker resonerar den amerikansk-judiska filosofen Michael Walzer om den sociala kritikens plats i samhället och vad som gör den möjlig. Att just marginalitet är en förutsättning för framgångsrik kritik är en av de teser han driver. Detta gentemot de två mer ”klassiska” teserna att kritikern antingen måste vara en ”intern” gestalt (”Om du inte själv är engagerad i församlingsarbetet ska du inte komma här och klaga!”) eller en helt objektiv betraktare (”Från en neutral synvinkel förefaller det som att…”). I de båda fallen finns försvårande omständigheter: att nyktert ifrågasätta den egna gemenskapen då man kanske är känslomässigt och praktiskt beroende av den är nära nog omöjligt; att betrakta gemenskapen från en ”neutral” vinkel är inte bara bluff och båg, utan även ointresserat och kärlekslöst. Walzer, som tar hjälp av de gammaltestamentliga profeterna, och då i synnerhet Amos, för att beskriva kritikern, menar istället att kritikern bäst fyller sin funktion när han eller hon står mellan ”fullt medlemskap” och utanförskap. I praktiken innebär kritikerns roll att peka på en väg tillbaka, att återuppväcka gamla insikter om vart vi är på väg och vad som är Guds bud. I den bemärkelsen är kritikern bunden till gemenskapen: grunden för hans kritik är gemensam och tillgänglig, och som medlem i gemenskapen – om än i marginalen – finns en kärlek till denna gemenskap som driver honom. Men samtidigt är kritikern på avstånd: han eller hon håller distans men utan att vara frikopplad. Med hjälp av marginalens distans kan revor och bucklor i gemenskapens identitet upptäckas och påpekas.
Om den stora gemenskapens identitet ska hållas i heligt skick, så förutsätts alltså marginalens invånare. Var gränsen för kärntrupp, marginal och utanförskap går är nu inte lätt att avgöra. Den primära frågan torde dock inte vara var gränsen går utan snarare hur man ser och bemöter de som upplevs som marginalens kritiker. Ett faktum som man svårligen kan fjärma sig från är att makten i frikyrkan alltför ofta ligger monopoliserad hos kärntruppen. Det är således här som den största och mest direkta källan till den identitetsskapande processen ligger, och till denna process hör även bemötandet av kritikern i marginalen. Jag skulle vilja hävda att församlingens livsduglighet är tätt sammankopplad med respekten för marginalens invånare: när kärntruppen ensam får bestämma över församlingens vision, ledning, dogmer och rätt och fel i allmänhet, så leder det oftast till skenhelig inavel och en i slutändan perverterad identitet. Marginalens kritiker må slå hårt mot församlingen, men des idoga kritiserande håller gemenskapen ödmjuk, reflekterad och förhindrar likstelheten att träda in.
Att se kritikern som en människa i marginalen – om inte på alla områden i livet, så på ett eller flera – är ett sätt att förstå och respektera både kritikerns styrka och svaghet: ett nyktert betraktande kontra kylan utanför kärnan. Ingetdera är lätt att bära: människan är inte skapt vare sig till att ständigt frysa eller till sorgset betraktande. Därför är det så viktigt – livsviktigt – för en församling att ta väl hand om sina medlemmar i marginalen. Detta är således den huvudpoäng jag vill lägga fram: marginalens människor är viktiga just som marginalens människor. Ett bejakande av deras identitet är den ofrånkomliga förutsättningen för en sund gemenskapsidentitet. Det finns ingen sämre strategi för en församling än att idogt försöka assimilera dem till fullfjädrade helyllekristna.
/Marcus Johansson
I varje församling finns kärntruppen och ”de andra”. Kärntruppen är de som tuffar på i jämt tempo och drar kyrkan framåt längs den självklara vägen. Utan sådana människor vore varje församling stillastående och kanske till och med otrygg.
I marginalen finns en mångfald av församlingsmedlemmar vilka känner att de inte riktigt ”hittat hem”, som inte alldeles tvärsäkert kan sätta fingret på det som kärntruppen ser som självklart och otvetydigt. Deras identitet mäts mot kärntruppen – ”Är jag verkligen kristen?”; ”Jag är nog inte riktigt lika frälst som dem”, osv. Dessa marginalens människor är de jag finner mest intressanta. Här återfinns ett bredare spektrum av individer, löst sammanhållna av en antingen diffus identitet eller av bara delvis överlappande självbilder. Men här finns – kanske paradoxalt – också de individer som är ofrånkomliga och nödvändiga i den dynamiska församlingen.
Varför är nu marginalens människor så viktiga för församlingsidentiteten? Man kan ju lätt falla för frestelsen att se dem som en rätt sorgsen spillra som på något sätt undkom kärntruppens nådeöverflöd; individer som följaktligen borde få en rejäl dos smörjelse för att komma med i den andliga matchen igen. Ett uns av sanning ligger det väl också i det: socialt utanförskap är ett välkänt fenomen i alla församlingar, om än inte alltid öppet erkänt. Men alla som har sitt habitat i periferin är inte assimileringsobjekt för en ivrig och välmenande kärntrupp.
I denna marginal bor kritikern, åtminstone under sitt uppdrag. Kritikerns uppgift är att fylla den funktion som inte kan utföras inifrån, att utgöra den spegel som varje sund församling måste ha tillgänglig. Att se sig själv i all sin svaghet är ovärderligt för den gemenskap som vill ständigt utvecklas i rätt riktning; att gå på känsel enkom räcker bara så långt.
Marginalen kan nu inte bara ses som ett olyckligt ställe dit de andligt slöa eller misslyckade har letat sig eller rent av förpassats. Marginalen är en förutsättning för kritikern. I en av sina böcker resonerar den amerikansk-judiska filosofen Michael Walzer om den sociala kritikens plats i samhället och vad som gör den möjlig. Att just marginalitet är en förutsättning för framgångsrik kritik är en av de teser han driver. Detta gentemot de två mer ”klassiska” teserna att kritikern antingen måste vara en ”intern” gestalt (”Om du inte själv är engagerad i församlingsarbetet ska du inte komma här och klaga!”) eller en helt objektiv betraktare (”Från en neutral synvinkel förefaller det som att…”). I de båda fallen finns försvårande omständigheter: att nyktert ifrågasätta den egna gemenskapen då man kanske är känslomässigt och praktiskt beroende av den är nära nog omöjligt; att betrakta gemenskapen från en ”neutral” vinkel är inte bara bluff och båg, utan även ointresserat och kärlekslöst. Walzer, som tar hjälp av de gammaltestamentliga profeterna, och då i synnerhet Amos, för att beskriva kritikern, menar istället att kritikern bäst fyller sin funktion när han eller hon står mellan ”fullt medlemskap” och utanförskap. I praktiken innebär kritikerns roll att peka på en väg tillbaka, att återuppväcka gamla insikter om vart vi är på väg och vad som är Guds bud. I den bemärkelsen är kritikern bunden till gemenskapen: grunden för hans kritik är gemensam och tillgänglig, och som medlem i gemenskapen – om än i marginalen – finns en kärlek till denna gemenskap som driver honom. Men samtidigt är kritikern på avstånd: han eller hon håller distans men utan att vara frikopplad. Med hjälp av marginalens distans kan revor och bucklor i gemenskapens identitet upptäckas och påpekas.
Om den stora gemenskapens identitet ska hållas i heligt skick, så förutsätts alltså marginalens invånare. Var gränsen för kärntrupp, marginal och utanförskap går är nu inte lätt att avgöra. Den primära frågan torde dock inte vara var gränsen går utan snarare hur man ser och bemöter de som upplevs som marginalens kritiker. Ett faktum som man svårligen kan fjärma sig från är att makten i frikyrkan alltför ofta ligger monopoliserad hos kärntruppen. Det är således här som den största och mest direkta källan till den identitetsskapande processen ligger, och till denna process hör även bemötandet av kritikern i marginalen. Jag skulle vilja hävda att församlingens livsduglighet är tätt sammankopplad med respekten för marginalens invånare: när kärntruppen ensam får bestämma över församlingens vision, ledning, dogmer och rätt och fel i allmänhet, så leder det oftast till skenhelig inavel och en i slutändan perverterad identitet. Marginalens kritiker må slå hårt mot församlingen, men des idoga kritiserande håller gemenskapen ödmjuk, reflekterad och förhindrar likstelheten att träda in.
Att se kritikern som en människa i marginalen – om inte på alla områden i livet, så på ett eller flera – är ett sätt att förstå och respektera både kritikerns styrka och svaghet: ett nyktert betraktande kontra kylan utanför kärnan. Ingetdera är lätt att bära: människan är inte skapt vare sig till att ständigt frysa eller till sorgset betraktande. Därför är det så viktigt – livsviktigt – för en församling att ta väl hand om sina medlemmar i marginalen. Detta är således den huvudpoäng jag vill lägga fram: marginalens människor är viktiga just som marginalens människor. Ett bejakande av deras identitet är den ofrånkomliga förutsättningen för en sund gemenskapsidentitet. Det finns ingen sämre strategi för en församling än att idogt försöka assimilera dem till fullfjädrade helyllekristna.
/Marcus Johansson
posted by joelh at 09:48
1 Comments:
Visst kan jag känna igen begreppen "kärntruppen" och "de i marginalen" från många sammanhang. Men jag tror att en församling som fungerar på det sättet inte är en sund församling. Jag tror helt enkelt att du har fel.
Visst kommer det alltid att vara så att vissa personer kommer att arbeta mer för församlingen än andra i någon mening. Exempel är ju pastorerna som viger sitt liv åt att hålla samman och vägleda församlingen. Men detta behöver inte betyda att de som inte jobbar så mycket för församlingen är i marginalen. Det kan vara att de till exempel har ett arbete som kräver mycket tid. Men det arbete som dessa personer har kan nog så viktigt för församlingen genom att skapa förutsättningen för ett bra liv, t.ex. en fiskare eller bonde som fixar maten på våra bord.
I en församling ska vi leva tillsammans och ta till vara på de olika förmågor som vi har och därigenom komplettera varandra. Och det gäller alla människor och förmågor. Det betyder att det finns en given plats även för kritikern och förnyaren. En sund församling är dynamisk och lyhörd för dessa personer och låter dem vara en central del av församlingslivet.
Nu kanske man kan hävda att om alla medlemmarna i en församling är så integrerade som jag verkar föreställa mig så kommer den nödvändigtvis att stanna i utvecklingen. Den kommer att ruttna inifrån genom att den inte får någon ny input. Men jag tror inte att så är fallet, av tre anledningar. Den första är fastan. Att någon gång emellanåt, kanske ofrivilligt, fasta från sin församling kan ge en väldig aha-upplevelse när man väl kommer tillbaka. Man ser helt plötsligt allting i ett nytt ljus och gamla självklara traditioner är helt plötsligt inte fullt lika självklara. Det andra är ekumeniken och gemenskapen mellan församlingarna. Detta är en mycket viktig kanal för att förmedla Andens intentioner och som församlingar hjälpa varandra att hålla sig sunda. Det tredje är samhällsengagemanget och evangelisationen. Genom att vi möter, utmanas av och utmanar världen omkring oss måste vi hela tiden vara på alerten och definiera oss själva i förhållande till den. Människor som kommer till tro är också ett nytt och spännande tillskott till församlingen.
Måhända kanske vi talar om olika saker. Du skriver om församlingen sådan som den är idag. Jag skriver om idealförsamlingen. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte vet någon församling som fungerar på det sättet som jag beskrivit ovan. Men jag har det som livshållning att hela tiden ha siktet inställt på ett väldefinierat mål. Då blir arbetet med att förnya församlingen både enklare och roligare.
Tack ändå för ditt inlägg.
Skicka en kommentar
<< Home