"vi tror på kroppens uppståndelse"
Jag tänker ofta att roten till mycket av det onda i frikyrkan stavas ”en taskigt utvecklad skapelseteologi.” Från våra predikstolar har det ofta upptepats att ”världen ligger i den Ondes våld”. Och börjar man nysta i det så inser man att mycket dåligheter kommer från denna onyanserat negativa syn på skapelsen. Att ha en positiv syn på skapelsen är att erkänna att Gud har lagt en god grund, även om människan med sin fria vilja ibland bygger ostadiga hus på denna grund. Erkänner man detta så slipper man svartmåla dem som står utanför (den synliga) kyrkan. De kan ha något att lära mig, för i sitt innersta är de liksom jag Guds avbilder. Man kan ta emot det goda i livet i tacksamhet, för det är Guds goda gåvor till människan genom hans goda skapelse. Man behöver inte vara rädd för att använda sitt förnuft, för det är Gud som har givit oss också detta som gåva. Man slipper kämpa trons krampaktiga kamp genom prestationsångestens bön född av en känsla av otillräcklighet, utan kan vila förvissad om att man i sig själv är skapad övermåttan underbar. Varje människa är av naturen, i sig själv, en ikon (”avbild”) av Gud.
Med en negativ syn på skapelsen kommer också ofta tendensen att bara se den andliga världen som den ”verkligt verkliga”. Det kroppsliga och det andliga sätts i motsats till varandra. Och man är alltid orolig för att det mänskliga liksom ska ställa sig i vägen för och blockera det gudomliga: Därför utbildar man sig inte till pastor (i pingst), för genom utbildningen riskerar ”mänsklig kunskap” blockera Anden [Jag hör vad du säger Gustaf, men jag tror att detta till en del är ett teologiskt betingat stråk i vår rörelse]. Och man ger ”andliga” förklaringar till sådant som lika gärna kan förklaras naturligt: sjukdomar och motgångar av olika slag ses som demoniska attacker.
Man skulle önska att denna tendens var en parantes i kyrkans historia, men den har alltid funnits. Och alltid motarbetats av kyrkans stora teologer. Inte minst de östliga. För Johannes av Damaskus (700-tal) var det självklart att Guds skapelse var en god skapelse; de som lärde annorlunda var gnostiker och manikéer. Människan beskrev han som en ”gränsvarelse”, en mötesplats mellan det andliga och det materiella. Och detta återspeglas i kristendomen, som i sin praxis är både andlig och materiell. Gudstjänsten har en tvåfaldig karaktär. Guds närvaro i nattvarden genom något materiellt: bröd och vin. Vattnet och Anden i dopet. Hjärtats och tankens bön, men också kroppens genom böjda knän eller lyfta händer. Höjdpunkten på detta köttblivande är givetvis inkarnationen. Och det sker igen och igen: Gud kommer till oss i köttet, inte trots det materiella utan genom det. Därför ska vi inte utplåna vår kropp, utan låta den förvandlas.
Med en negativ syn på skapelsen kommer också ofta tendensen att bara se den andliga världen som den ”verkligt verkliga”. Det kroppsliga och det andliga sätts i motsats till varandra. Och man är alltid orolig för att det mänskliga liksom ska ställa sig i vägen för och blockera det gudomliga: Därför utbildar man sig inte till pastor (i pingst), för genom utbildningen riskerar ”mänsklig kunskap” blockera Anden [Jag hör vad du säger Gustaf, men jag tror att detta till en del är ett teologiskt betingat stråk i vår rörelse]. Och man ger ”andliga” förklaringar till sådant som lika gärna kan förklaras naturligt: sjukdomar och motgångar av olika slag ses som demoniska attacker.
Man skulle önska att denna tendens var en parantes i kyrkans historia, men den har alltid funnits. Och alltid motarbetats av kyrkans stora teologer. Inte minst de östliga. För Johannes av Damaskus (700-tal) var det självklart att Guds skapelse var en god skapelse; de som lärde annorlunda var gnostiker och manikéer. Människan beskrev han som en ”gränsvarelse”, en mötesplats mellan det andliga och det materiella. Och detta återspeglas i kristendomen, som i sin praxis är både andlig och materiell. Gudstjänsten har en tvåfaldig karaktär. Guds närvaro i nattvarden genom något materiellt: bröd och vin. Vattnet och Anden i dopet. Hjärtats och tankens bön, men också kroppens genom böjda knän eller lyfta händer. Höjdpunkten på detta köttblivande är givetvis inkarnationen. Och det sker igen och igen: Gud kommer till oss i köttet, inte trots det materiella utan genom det. Därför ska vi inte utplåna vår kropp, utan låta den förvandlas.
posted by joelh at 15:39
4 Comments:
När det talas om människan som Guds avbild får man i viss förkunnelse intrycket att detta inte gäller kroppen. Gud hade ju inte kropp vid skapelsen. Från östkyrkan hör vi att det är inkarnationen som gör kroppen helig. Och än mer uppståndelsen, då våra kroppar rent fysiskt blir som Kristus. Men egenligen borde väl en god skapelseteologi räcka för att bejaka kroppen? Judarna har ju aldrig haft problem med det kroppsliga, paradoxalt nog.
mm, inkarnationen frälser kroppen enligt de östliga teologerna. men redan att det är "möjligt" för Sonen att ta mänsklig gestalt visar att det inte finns någon motsättning mellan det gudomliga och det mänskliga. eftersom skapelsen som sagt är god. Så inkarnationen blir en följd av skapelsen. Men det är klart: betonar man inkarnationens betydelse "för starkt" (även på detta sunda vis) hamnar man lätt i en svart-vit världsbild vad gäller kristna och icke-kristna.
Att Judarna inte haft problem med är inte så konstigt. Problemet är det grekiska influenserna. Jag skulle säga att problemet bygger på en dålig läsning av Bibeln. Hermeneutic är ju inget ämne prioriterat i Sverige och i synnerhet inte i Pingst. Faktum är att dom som hävdar att dom är mest Bibeltrogna ofta använder Bibeln minst troget. Ta bara tiondet som befäst som en sån Gudomlig princip stöds bara med ett bibelord i Malaki. Men Paulus undervsining av tungotalet vill man inte känna av. Om man skulle läsa bibeln på ett bra sätt tror jag att man skulle inse att Gud älskar människan och att det menas hela människan. Att skapelsen är God och att Jesus inte bara dog för mig utan för hela världen.
Jo, det är nog grekernas fel. Men min tankegång var att kristna borde vara mer benägna än judarna att bejaka kroppen, eftersom vi tror på inkarnation.
Skicka en kommentar
<< Home