gästblogg: björkman

Jag har blivit ombedd att skriva något om frikyrkan. Som många andra har jag vuxit upp i och med hela smeten. Men till skillnad från många av mina vänner har jag valt att stanna kvar och i någon mening bli en del av den. En process som inte enkelt låter sig beskrivas. Jag har brottats enormt mycket med den här frågan, kanske mer än med någon annan fråga. Och jag undrar om jag inte har lämnat den brottningen med en välsignelse i baggaget. Några avgörande tillfällen.

* * *

Sitter på en balkong till en studentlägenhet i Växjö. Jag går sista året på gymnasiet. Plötsligt är alla frågor över en. Man har börjat genomskåda manér och poser i kyrkans sammanhang. Man frågar sig vad som är äkta och vad som
är efterapat. Man undrar varför just mitt sammanhang skulle vara det rätta. Samtidigt som man undrar vem man är och vart man ska hamna. Några tillfällen på balkongen med en av studenterna i min församling betydde då allt. Han lyssnade och ställde motfrågor, han hade knappast svaren. Men han hade självt ställt sig frågorna, vänt på varje sten och han fanns kvar. I samma kyrka som jag, och verkade trivas med det. Ett fullständigt avgörande tillfälle för en ung vetgirig gymnasist.

* * *

Något år senare. Sitter i bänken i annan kyrka på besök. Lyssnar till en predikant som jag aldrig hört eller hört talas om. Efter ca 5 sekunder har han min totala uppmärksamhet en hel förmiddag. Jag kan nästan ordagrant återge det han sa. Han talar egentligen om saker jag hört många gånger. Men använder ett helt nytt språk, helt nya metaforer, han citerar helt nya personer och det slår an en sträng i mitt inre som aldrig tidigare spänts i en frikyrka. Han citerade Kirkegaard, Wittgenstein, Paulus, Frank Mangs och Jesus i en underbar röra. Han talade på en intellektuell nivå där jag precis kunde hålla näsan ovanför vattenytan. Jag kände mig utmanad, provocerad och framförallt hungrig. Till skillnad från många predikningar som gör en mätt så gjorde detta tonåringen hungrig. Han kopplade ihop mina världar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Han predikade som om det vore en konstart. Jag kände för första gången i mitt liv en fascination och dragning till predikan. Och jag förstod att det fanns ett helt universum kvar att utforska.

* * *

Jag sitter på en sunkig pizzeria i Lund. Mannen mitt emot mig bryter på franska, bär munkkåpa och säger: "Om du lär mig om den Helige Ande, ska jag lära dig dricka öl" Så går erfaren andlig vägledning till! Sedan träffades vi ofta och han lärde mig sannerligen att dricka öl. Naturligtvis hade jag inget att lära honom. Men det märkliga var att till skillnad från mina konvertitvänner så bekräftade han mig i mitt frikyrkliga sammanhang. Vi brottades en del med hur bikten formellt skulle gå till. Om han gav mig sakramental avlösning, gällde det då, även om jag inte trodde att just den var nödvändig? Vi utbytte böcker och kyrkohistoriska erfarenheter, vi drev mycket med våra egna och varandras sammanhang och vi lärde oss (eller han mig) glädjen i att älska sin ofullkomliga kyrka där sådana ofullkomliga som vi hörde hemma.

* * *

Jag sitter på biblioteket och kräks över grekisk grammatik. Jag körde senare på tentan. In kliver då frikyrkans mest geniale bohemteolog: U. Skit i det där säger han. Ta en läskurs på dina egna rötter istället. Han slängde en hög böcker i famnen på mig. Dayton, Land, och ett femtal andra. Ännu en värld öppnades för mig. Eller världen kände jag ju till. Snarare fick jag ett språk till en värld där man bara talade i tungor. Just för det så avgörande andliga självförtroendet var detta så viktigt. Att någon hade gjort intelligenta reflektioner och förklarade samband över sådant som jag bara trodde var tillfälligheter i mitt frikyrkliga sammanhang. Detta ledde i sin tur till upptäckten av en liknande åder i min egen tradition. Besök på antikvariat och i morfars bokhylla gjorde att jag insåg att den antiintellektuella hållning jag växte upp med var ett undantag sett i ett hundraårigt perspektiv.

* * *

Var på besök hemma i min urförsamling. Precis till höger om entrén finns en liten gång som leder till diskrummet. Där inne stod en man och diskade med stor entusiasm. Jag skämdes över att jag hade glömt att han fanns. När jag gick ditt varje söndag kom han alltid på sin cykel när gudstjänsten strax skulle sluta. Han klev in i diskrummet, tog på sig förklädes och ägde sen detta rum som Zlatan i ett straffområde. Han ägde nog inga andra rum i den här världen. Han var som klippt från von Triers Riket, men till skillnad från de diskarna gjorde han det med glädje. Jag minns att vi ofta brukade språka. Han berättade att inte fick ut så mycket av gudstjänsten, men han gärna ville vara med. Så han hade tagit sig an disken. Jag brukar tänka att jag vill vara med i en kyrka där dårarna och tokstollarna har en självklar plats. Det har dom alltid haft i den frikyrka som är min. Jag skulle kunna berätta om fler, om ventilen, eller mopedmannen som min pappa brukade ge läkarundersökning i förbönsrummet efter gudstjänsten. Är det inte den fåfänge Strömstedt som brukar jämföra frikyrkan med kvällstidningen (när den är som bäst). Ett personligt tilltal som handlar om vanliga människors liv. Samt ett visst mått av hyllning till det spektakulära och originella.

* * *

Så nu sitter jag här mitt i en frikyrka och skriver de här raderna. Min dagliga fundering och mitt rop till Gud är inte lämna eller lida. Utan hur ser vägen framåt ut. Det är en annan text.

/ Gustaf Björkman