Gäst: Filip Sandahl
Cynismens gåva
För några år sedan konstaterade en god vän till mig (och tillika pastor och gästskribent här på bloggen) att jag har cynismens gåva. Det där har hängt med mig sen dess och jag har insett mer och mer att det ligger väldigt mycket i det. Cynism kanske vi inte förknippar med något konstruktivt, men för mig har ”cynismens gåva” hjälpt mig att överleva i frikyrkan. Genom att tillåta mig själv att vara cynisk har jag undvikit att bli bitter, eller att slänga ut barnet med badvattnet.
Jag har helt enkelt landat i att jag är cynisk, men inte bitter och det är oerhört befriande. Cynismens gåva är förmodligen inget man får lära sig i ungdomstältet på Nyhem (men om jag bara får förfrågan så ska jag noga överväga att hålla ett seminarium med titeln: ”Cynismens gåva – den sunda evangelistens gåva”). Cynismens gåva är nog heller inget jag skulle vilja uppmuntra människor att söka då det är lätt att hamna i bitterhetens träsk.
En annan god och klok vän sa vid ett tillfälle: ”att det finns korkade kristna ska aldrig få hindra mig från att tro”. Det har blivit lite av en ledstjärna för mig. Och det bästa med denna slogan är att du kan byta ut ”kristna” till valfritt muppsammanhang i din närhet (t.ex. just din församling). Och du kan t.o.m., om du har cynismens gåva, byta ut ”korkade kristna” och vara mer konkret och faktiskt nämna de korkade kristna i din närhet namn och sedan konstatera att de inte ska få hindra dig från att tro…
Det kan vara oerhört befriande att gå hem från en gudstjänst och säga: ”den där Kjell Brell [fingerat namn] är ju helt dum i huvudet”. Inte säga något om att Kjell menar ju bara väl, eller nu använde Kjell kanske en formulering jag inte skulle använt, eller jag förstår vad Kjell menar osv. Cynismens gåva ger dig möjlighet att faktiskt såga Kjell och kanske också vara lite cynisk i din sågning av Kjell.
Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Cynismens gåva handlar mycket om balansgång. För sprider du cynism kring dig själv finns risken att det omvandlas till bitterhet innan du ens har hunnit uttala det. En annan (bak-)sida av cynismens gåva är att nog faktiskt hindrar dig från att emellanåt ge dig hän. Tyvärr gör den dig lätt till en åskådare snarare än en deltagare vilket i längden kan bli förödande.
Men cynismens gåva är dig given när du bäst behöver den, och du bör inte försöka klamra dig fast vid denna gåva likt en snuttefilt när du inte längre behöver den. Med cynismens gåva bör en medvetenhet komma om att du faktiskt en dag kan inse att du inte längre behöver den, och istället kan fortsätta din strävan efter de Andens frukter som vida överstiger cynismens gåva.
***
Jag har, liksom många andra, funderat på varför jag står kvar (vilket, om sanningen ska fram, inte är helt sant då jag numera jobbar som församlingspedagog i EFS/Svenska kyrkan – men ”min” församling är fortfarande den frikyrka jag är medlem i) och cynismens gåva är helt klart en bidragande orsak. Känner också igen mycket av vad Gustaf skriver och inser att jag har haft förmånen att möta sunt tänkande pingstvänner i ledande positioner, vilket, tydligen, inte är alla förunnat.
Sammanfattningsvis skulle jag väl kunna säga att cynismens gåva, vissheten om att Gud alltid är större och insikten att det alltid kommer finnas korkade kristna är den trippel som har hållit mig kvar i frikyrkan och, om Herren dröjer och jag får leva, kommer hjälpa mig att fortsätta vara en del av frikyrkan.
För några år sedan konstaterade en god vän till mig (och tillika pastor och gästskribent här på bloggen) att jag har cynismens gåva. Det där har hängt med mig sen dess och jag har insett mer och mer att det ligger väldigt mycket i det. Cynism kanske vi inte förknippar med något konstruktivt, men för mig har ”cynismens gåva” hjälpt mig att överleva i frikyrkan. Genom att tillåta mig själv att vara cynisk har jag undvikit att bli bitter, eller att slänga ut barnet med badvattnet.
Jag har helt enkelt landat i att jag är cynisk, men inte bitter och det är oerhört befriande. Cynismens gåva är förmodligen inget man får lära sig i ungdomstältet på Nyhem (men om jag bara får förfrågan så ska jag noga överväga att hålla ett seminarium med titeln: ”Cynismens gåva – den sunda evangelistens gåva”). Cynismens gåva är nog heller inget jag skulle vilja uppmuntra människor att söka då det är lätt att hamna i bitterhetens träsk.
En annan god och klok vän sa vid ett tillfälle: ”att det finns korkade kristna ska aldrig få hindra mig från att tro”. Det har blivit lite av en ledstjärna för mig. Och det bästa med denna slogan är att du kan byta ut ”kristna” till valfritt muppsammanhang i din närhet (t.ex. just din församling). Och du kan t.o.m., om du har cynismens gåva, byta ut ”korkade kristna” och vara mer konkret och faktiskt nämna de korkade kristna i din närhet namn och sedan konstatera att de inte ska få hindra dig från att tro…
Det kan vara oerhört befriande att gå hem från en gudstjänst och säga: ”den där Kjell Brell [fingerat namn] är ju helt dum i huvudet”. Inte säga något om att Kjell menar ju bara väl, eller nu använde Kjell kanske en formulering jag inte skulle använt, eller jag förstår vad Kjell menar osv. Cynismens gåva ger dig möjlighet att faktiskt såga Kjell och kanske också vara lite cynisk i din sågning av Kjell.
Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Cynismens gåva handlar mycket om balansgång. För sprider du cynism kring dig själv finns risken att det omvandlas till bitterhet innan du ens har hunnit uttala det. En annan (bak-)sida av cynismens gåva är att nog faktiskt hindrar dig från att emellanåt ge dig hän. Tyvärr gör den dig lätt till en åskådare snarare än en deltagare vilket i längden kan bli förödande.
Men cynismens gåva är dig given när du bäst behöver den, och du bör inte försöka klamra dig fast vid denna gåva likt en snuttefilt när du inte längre behöver den. Med cynismens gåva bör en medvetenhet komma om att du faktiskt en dag kan inse att du inte längre behöver den, och istället kan fortsätta din strävan efter de Andens frukter som vida överstiger cynismens gåva.
***
Jag har, liksom många andra, funderat på varför jag står kvar (vilket, om sanningen ska fram, inte är helt sant då jag numera jobbar som församlingspedagog i EFS/Svenska kyrkan – men ”min” församling är fortfarande den frikyrka jag är medlem i) och cynismens gåva är helt klart en bidragande orsak. Känner också igen mycket av vad Gustaf skriver och inser att jag har haft förmånen att möta sunt tänkande pingstvänner i ledande positioner, vilket, tydligen, inte är alla förunnat.
Sammanfattningsvis skulle jag väl kunna säga att cynismens gåva, vissheten om att Gud alltid är större och insikten att det alltid kommer finnas korkade kristna är den trippel som har hållit mig kvar i frikyrkan och, om Herren dröjer och jag får leva, kommer hjälpa mig att fortsätta vara en del av frikyrkan.
posted by joelh at 09:58
6 Comments:
Jag har läst en del av ploggarna, och lämnar en kommentar hos en av de dårar jag förhoppningsvis kommer att få fortsätta brottas med, när andra skrivande och omsmkrivna drar vidare. Ni är inte riktigt kloka, och min förhoppning är att ni vet det. Inte så att ni är mer "inte kloka" än vad jag är. Men det finns en ton i er analys som riskerar att ge känslan av att ni, inte bara tror er vara, utan faktiskt hävdar att ni ÄR för mer än de stackare ni ger nåden att stanna hos.
Om man stannar istället för att dra vidare måste det vara med tron att man har nått att ge, men absolut också att få. Annars blir det ju bara ett meningslöst lidande. Vi är visserligen kallade att lida för Kristus, men det var inte meningen att församlingen i sig ska vara orsaken till detta lidande.
Min kyrka utan er skulle definitivt vara en fattigare kyrka, men bara om det är en kyrka ni tror har något att ge. Annars gör ni hela VÄRLDEN en tjänst genom att lämna den. MEN, gör inte det - för min skull! MEN, sök rätt motiv - för allas skull!
Stig Karlsson, Lund
(avhoppad äldste - så jag har inte heller direkt suttit still i båten)
Usch... är det något jag har svårt för är det människor som menar sig vara för mer än andra...
och det värsta är att du nog har rätt, Stig.
Motvilligt inser jag att det jag säger faktiskt, eller kanske snarare hur jag säger det, visar att jag anser mig vara för mer än andra (plötsligt får det där med flisa och bjälke en innebörd...).
Dock - jag lämnar nog inte PK Lund med mindre än att jag sparkas ut :-)
tack stig! som vanligt – och nu "avslöjar" jag ju att jag känner dig bortom denna okroppsliga matrix-värld – säger du bra och viktiga saker!
detta med kritik är en delikat sak. ett ständigt navigerande mellan överdrifter och perspektiv. När du säger: "det finns en ton i er analys som riskerar att ge känslan av att ni, inte bara tror er vara, utan faktiskt hävdar att ni ÄR för mer än de stackare ni ger nåden att stanna hos." uppmärksammar du mig, och alla som läser, på risken att förfalla i ett ensidigt kritiserande med elitistiskt anstrykning. en subtil form av sekterism. alla samtal riskerar att sluta i att man blir en syrefattig klubb av inbördes beundran.
Till en del handlar det om perspektiv. ibland är det som låter som ett von oben-perspektiv en rättmätig reaktion från en människa som kan ha fått utstå mycket. det ger henne rätt att reagera, och till och med att reagera onyanserat och okonstruktivt, i privata eller mer eller mindre offentliga samtal. och vi som är kyrkan har att ödmjukt böja våra nackar och lyssna.
Den fråga jag återvänder till är: vem "äger" ett sammanhang/samfund? vem tillhör det? de som för tillfället sätter agendan, eller alla de som på mer eller mindre förunderliga vägar hamnat där? jag menar att det tillhör de sistnämnda; inte ledarskapet utan hela Guds folk. och om man då upplever negativa saker, är då inte kritik ett legitimt sätt att reagera på detta? men samtidigt vill jag understryka - och här tror jag att vi möts - att det är inte det enda sättet att reagera. det andra är att i tal och handling bygga de platser för Livet som man tror och hoppas på. att på ett konstruktivt sätt ge uttryck för vad ett kristet liv är, och kanske i synnerhet då utifrån den kontext där verkar. i detta sammanhang: att tala om frikyrklighetens eller det egna samfundets goda sidor, den potential man ser eller de välsignelser man har upplevt. alltså om det man hoppas kunna "få ut". och det talar jag gärna mer om!
Visst är det ett problem. Men man måste väl kunna säga att andra har fel utan att man själv för den skull ha rätt?
Pratade med min kusin för ett tag sedan. hon hade just hoppat av en Bibelskola och hon var lite besviken på en klasskompis som hade sagt att det var djävulen som hade lurat henne att hoppa av. När vi pratade om det så blev det uppenbart att den skolan hade ett perspektiv att dom hade den enda sanningen och det var bara dom dom man kunde tänka. Men en annan sak jag upptäckte när vi pratade var att det var lätt att själv hamna i den fällan. Det är svårt att ge bra kritik.
En annan händelse som fick mig att ändra mig. Jag har haft svårt för att våga vara kritisk. Mycket av undervisningen som jag växt upp med är jusst det att man inte ska tänka kritiskt. Det har gett mig dåligt smavete när jag tycker att en predikan är skit. Just för att den var väldigt kass. Många av mina "radikala" vänner gav mig ett dåligt samvete för det. Men en händelse en sommar då en av mina "radikala" vänner kritiserade min föramling för att vara full av bittra människor bakom min rygg fick mig att tappa detta dåliga samvete. Dock gjorde det mig djupt bedrövad.
Just som i bloggen påpekar är ordet bitter ett nyckel ord. Mina "radikala" vänner använde det som ett verktyg för att hålla min kritik i schack. Men nu jag vet att jag inte är bitter jag är bara kritisk. Och jag är övertygad om att min kritik inte kommer stå ivägen för Gud. Han är starkare än så.
En viktig poäng Stig gör är att hur dålig Gudstjänsten är så ger det nått att samlas. Jag vet inte varför, men antar att det har nått med Gud att göra.
Ett förtydligande - visst får man kritisera! Absolut!
Det jag tvekar över är känslan man får av ensidig kritik - vad händer om jag kritiserar er. Inte bara er kritik, utan det ni vill nå med er kritik.
Det är alltid en intressant vinkel. Att våga pröva sig själv. Sina egna motiv och handlingar.
Hur blir det om ni får precis som ni vill - är ni i himlen då :-)
Än en gång - missförstå mig inte, jag är inte heller nöjd med tingens tillstång. Jag är också kritisk, men förmodligen delvis på andra saker. Och jag vill kanske åt ett annat håll - kan vi ändå gå tillsammans? Eller hur löser vi det?
Knepigt, eller hur?
Men hallå!
Stig, kliv ur gadrderoben! Din kritik är naturligtvis berättigad, men jag tycker (och nu är väl jag mer uppriktig än vad vänskapen kräver) att nu får det vara nog med din tystnad! Du som är en av de visaste människorna i hela frikyrkan måste ta ditt ansvar och sluta tiga. Det är dags att plocka upp manteln och peka ut inritningen. Jag tror, på fullaste allvar, att om sådana som du Stig, klev fram, så skulle vår kära frikyrka ha en helt annan framtid. Men om du fortsätter i garderoben kommer vi att dö! För just din analys kräver, av just dig, att du också blir konstruktiv.
I kärlek,
/ Gustaf Björkman
Skicka en kommentar
<< Home