för övrigt...

befinner jag mig för närvarande i Porto Alegre, Brasilien, på Kyrkornas Världsråd. Om ni undrar hur det är där, kolla http://resande.blogspot.com

minoriteten

Det är ju ett väletablerat faktum att pastorn inte kan göra alla nöjda. En församling består av ett oändligt antal viljor, och istället för att nervöst försöka fånga upp varje vind måste pastorn göra det han faktiskt tror på.

Sant. Men. Ändå… En församling är en frivillig sammanslutning, och byggs liksom upp av gemenskapens vilja och beslut. Den som inte trivs med sakernas tillstånd är fri att lämna och gå nån annanstans. Om 100 är nöjda och 2 missnöjda kan man inte gärna förvänta sig att församlingen ska anpassa sin verksamhet och sin kultur efter de 2. Resultatet blir då ofta att de 2 lämnar och går nån annanstans, där känner sig mer hemma.

Men här har vi problemet: kvar är 100 nöjda – men inte så länge till. Snart kommer ytterligare ett par av de tidigare trosvissa att känna sig tveksamma inför församlingskulturen eller tron, och så småningom lämnar också de. (Det här är inte spekulation, det är uppenbart att detta ofta är vad som sker. Samtidigt fylls församlingen på ”underifrån”, genom barnafödande.) Hade samtliga, eller i alla fall, säg 25–50, samtidigt blivit skeptiska hade en förändring kanske kommit till stånd. Men människor kommer i olika stunder till punkter av skepsis. Och om man inte får plats med sin tvekan i kyrkan lämnar man ganska snart. Folk strömmar inte ut ur kyrkan – den strömmen hade man kanske kunnat leda in istället, till förändring – de droppar ut. En och en. Alltid i minoritet i förhållande till de medlemmar som trivs. Aldrig starka nog att påverka liv och praxis i församlingen. Ofta inte ens viktiga nog att kunna kräva pastorns uppmärksamhet. Men efter några års droppande hamnar majoriteten av de 100 utanför församlingen.

Detta är ännu en aspekt av "lämna eller lida"-problematiken. Å ena sidan: vikten av att lyssna på varje enskild röst, och inse att hon kanske är ett tecken på en "läcka". Å andra sidan: betydelsen de som orkar vara kvar kan få spela - på lite sikt. Kanske är ensamma idag, men det kan vara övergående. Till slut kan de kanske förändra. Inifrån.

En lojal medlem?

Årsmötet häromveckan i min församling gick sin gilla gång. Det mesta klubbades igenom utan större diskussion - det handlade heller inte om några ödesfrågor. Faktiskt uppskattar jag det här lite torra folkrörelsemässiga draget som utmärker mitt samfund (SAM) och som går tillbaka på ett radikalt engagemang under forna väckelsetider. Detta förvaltades på ett högst levande sätt av min föräldrageneration som startade församlingen på 1960-talet, men idag kan jag tycka att vi går lite på tomgång och lutar oss tillbaka på det de byggde upp. Som s.k. församlingsbarn (barn till etablerade medlemmar) har tillhörigheten nästan kommit med blodet och jag har inte kunnat lösgöra mig, fast jag ibland har känt en dragning till en annan församling där jag trott mig finna fler likasinnade. Mallen med äktenskap och familj - just nu väldigt påtaglig hos oss genom en veritabel babyboom! - har inte stämt med mitt liv hittills och det är lätt att känna sig ensam i den situationen. Vilket man naturligtvis inte är, man blir liksom hemmablind för den mångfald som ändå finns.

Samtidigt har flera församlingsbarn i min ålder lämnat de senaste åren, av säkert mycket varierande skäl har de valt andra församlingar. Det har känts lite jobbigt ibland att inte alla tycks dela den starka lojalitet som jag fått med mig, men det har också fått mig att undra vad som egenligen motiverar min lojalitet. Först och främst är jag nog färgad av idealet att stanna där man är, en tanke jag först mötte hos min andlige hjälte C. S. Lewis. För det andra har min familj varit så tajt med församlingen att den är en viktig del av vilka vi är - med detta följer också känslan av vikten att hålla "traditionen" - och församlingen - vid liv. Ibland slås jag av rikedomen i att ha levt ett helt liv i samma församling, mött samma människor år efter år och fogats samman med dem. I nästa stund kan det kännas som höjden av status quo och slentrian, och jag längtar efter en förnyelse som aldrig riktigt vill infinna sig.

Dock har jag aldrig vantrivts så att det varit fråga om "lidande för Kristus" - saken har inte ställts på sin spets. Detta gör att jag sammantaget nog är ett klassiskt exempel på en situation då man gör bäst i att stanna. Men därmed upphör inte problematiken. En fråga - och denna får avsluta min tankebana för denna gång - är om en alltför stark lojalitet kan vara ett hinder för en ny och oväntad kallelse?

Tony och de andra

Alla ni som missade mellandagarnas och 2005 års mest fantastiska program kan i alla fall få en glimt av det här!