Jag hamnade i samspråk med en av pingströrelsens ciceroner. En äldre herre som gjort mycket för rörelsen, och som dessutom är väldigt skärpt. Vi pratade om dopet, och om hur man skulle göra med de Guds barn som är gravt förståndshandikappade. En ”undantagsfallsfråga” tyckte någon som hörde vår diskussion, men det är ofta genom den typen av frågor som grundläggande värderingar blir tydliga.
Min samtalspartner såg frågan i ljuset av den om barndopet. Logiken blev således: om man döper någon som inte själv har förmågan ta beslutet och meddela sin omgivning om sitt beslut, så öppnar man upp för barndop.
Själv ser jag inte barndopet som förkastligt, möjligen onödigt. Barndopet bygger på uppfattningen att människan från början och av naturen är ond och gudsfrånvänd. Denna inre skada är det som botas genom dopets sakrament. Jag vill snarare betona att människan är skapad till Guds avbild, och således redan av naturen hör Gud till. Frälsningen är inbäddad i själva skapelsen genom avbilden. Detta är skapelseteologi! Att döpa ett spädbarn blir därför överflödigt; man kan gott vänta tills hon är stor nog att själv välja – det brådskar inte.
Men när det gäller människor med ett gravt förståndshandikapp, eller döende spädbarn för den delen, så kommer andra aspekter in. Här kan man inte se fram emot en dag då denne kommer att själv kunna fatta ett beslut om att ta emot den nåd som förmedlas i dopet. Då blir den avgörande frågan: vad är mest naturligt för människan? Om vi har köpt den moderna myten om att de sekulära är det objektiva och neutrala, och att religion och Gudstro är något icke-objektivt, då blir svaret att det mest naturliga är att inte döpa den som inte kan välja. Men om man hävdar att ”drömmen om neutraliteten” är just en dröm – att den aldrig har eller kommer att förverkligas – då blir ett ”Nej” till dopet lika mycket ett val som ett ”Ja”. Vad är mest naturligt för människan: att tillhöra eller inte tillhöra Gud? Tillhörighet! Därför är det riktigt att döpa såväl den gravt förståndshandikappade, som det döende spädbarnet.
Nu invänder någon: Men de tillhör väl Gud ändå, utan dopet? Sant! För alla riter och sakrament gäller att de finns till för vår skull. Gud väljer att verka genom dem men är inte beroende av dem. Men låt mig då stryka under tre saker. För det första: Återigen: om tillhörigheten till Gud är det mest naturliga för en människa, vad finns det för skäl att inte döpa? För det andra: Om vi tror att Gud innesluter dessa sina minsta i sin famn, vad hindrar då att de också döps? För det tredje: Vad händer med oss som församling om vi väljer att inte innesluta de svagaste i vår gemenskap. Nattvarden är förbunden med dopet, och vägrar vi den gravt handikappade dopet kan han heller inte motta nattvarden tillsammans med oss.
