Lösningar? (1)

När jag träffar jämnåriga med frikyrklig bakgrund så slår det mig ofta hur lika men ändå olika vi är. Vi har upplevt – drabbats av – liknande saker, på gott och ont, men reagerat olika. Ja, bara i det gäng jag var en del av är skillnaden idag brutal. Vi har blivit pingstpastorer, missionare, trospredikanter, teologer och i somliga fall brända.

Och ibland funderar jag på varför jag själv klarat mig så pass relativt hyfsat bra – ändå. Trots allt. Trots att orsaker att tröttna rejält inte saknats. Bland de orsaker som jag kan tänka på dyker en pilgrimsresa till Italien 1997 upp. Det var första året i gymnasiet. Reaktionerna på de mest irriterande frikyrkliga manéren började väl komma så sakteliga. Men så fick jag följa med pappa på pilgrimsfärd med ett gäng svenskkyrkliga. Rom och Assisi – påvlig vördnad och mässa varje dag. Liturgi. Inte känslosamhet, jag behövde inte prestera: en form att vila i. Direkt efter hemkomsten började Nyhem, och jag var där hela veckan. Mitt anteckningsblock fylldes med cyniska notiser. Men jag hade ju sett att detta inte var det enda, att det fanns andra platser, andra rum, andra sätt att vara kristen. Så jag kunde gå ut ur tältet och längta efter prästens lugna röst och lästa böner.

Också detta handlar om mallar. Om man upptäcker att man inte passar i frikyrkomallen händer en av två saker. Antingen drar man direkt (ut på stan!), eller så försöker man anpassa sig – kanske till den grad att man gör våld på sig själv. Tills det inte går längre. Så drar man sig tillbaka, bränd, som vi brukar säga. Men hade någon berättat för en att detta inte var det enda sättet att vara kristen på, kanske det inte hade behövt bli så. Vi tror lätt att vårt lilla rum är det enda som finns, men kristendomen är ett hus med många, många rum. Hade man vetat om det kanske man inte hade behövt kämpa så hårt för att passa in. Då hade man kanske kunnat säga: ”Kul att det där funkar för er, men det är inte min grej.”

Ekumeniken. Kanske en lösning?

...

Ur två av kommentarerna från kommentatorsspåren…

”Det är något konstigt med den frikyrkliga identiteten - jag hör fler och fler som tar "paus" från församlingen - det kan tyckas lite märkligt. För vem tar paus från sin familj (visst händer det, ibland under puberteten...) men nu verkar det vara något som blir vanligare och vanligare. Jag kan fundera på: Vad är det i vårt sätt att leva församling som formar människor som vill ta paus? Hur ser en församling ut som man inte vill ta paus ifrån?” /Fredrik

”Att jag inte längre kunde vara tyst när det enligt mig talades i allt för positiva termer om att stanna kvar i församlingen och "lida för Kristi skull". Jag frågade om panelen kunde se faran med att göra det. Om lidandet blir allt för stort, på bekostnad av människan och hennes innersta? Ska hon då ändå lida för Kristi skull? Och är det verkligen Kristus hon lider för? Finns det inte en risk att hon lider för andra människors skull? Att undervisningen om att ta hand om andra, se andra före själv blivit allt för stark i hennes liv så att hon till sist kvävs för att hon tror att hon måste stanna för " Kristi skull". För mig har det varit så. Utan att överdriva så hade det varit en fara för mitt liv, att stanna kvar i den församling och kanske framför allt den trosuppfattning som församlingen gett mig.” /Alexandra

Det är inte enkelt detta. Men viktigt.

Lämna eller lida

Frågan om det är en bra lösning, eller ens ok, att lämna ett kyrkligt sammanhang rörde upp ganska heta känslor mot slutet av samtalsessionen. Jag vet inte om man tänkte på att ett seminarium om frikyrklig identitet med rubriken ”Främlingskap och tillhörighet” troligen skulle locka en del som kämpade med just denna identitet… DES talade om vikten att vara kvar, och JE varnade för faran med att lämna. Båda har ju självklart poänger, och viktiga sådana t.o.m. Kanske kan man rentav påstå att Det Bästa vore om ingen nånsin bytte samfund: för ekumeniken, för att balansen i just det samfund man vantrivs i, för att göra motstånd mot den västerländska ”jag valde mitt liv”-naivismen. Men då talar vi utopi, och den kristna tron räknar inte med utopier på denna sida evigheten (Mark. 14:7…) så varför skulle denna fråga vara ett undantag? Inkarnerad kristen tro tar alltid hänsyn till verkligheten. Därför skulle jag vilja invända att…

… Åldern spelar in. Det är skillnad att som DES långt upp i vuxen ålder ställas inför dilemmat ”lämna eller lida”, och att göra det som ungdom/ung vuxen. I den förras fall har det en gång skett ett medvetet val: ”Detta gillar jag, här vill jag höra hemma.” Om man sedan tröttnar på eller känner sig främmande för detta längre fram finns det ändå något förpliktigande i att man en gång valde att göra den församlingen till sin hemförsamling. Men jag tycker att man i alla fall en gång i livet har rätt att på ett medvetet sätt göra det valet. Som barn väljer man inte alls, som tonåring står det i regel (pga. horisont och kompisrelationer) mellan att vara kristen eller inte; det är ofta först efter de 20 som man ställs inför valet av kyrkligt sammanhang. Och då menar jag att man har rätt att göra ett val, att man inte ska behöva känna sig tvingad att gå i föräldrarnas fotspår.

… Man aldrig ska låtsas vara heligare än man är. Det finns somliga, ja de är ganska många, som klarar av att stå kvar i sammanhang de egentligen inte står ut i. Och får bli till välsignelse för detta sammanhang. Detta är en mycket god kallelse. Men alla klarar det inte. För somliga går det bara inte. De lämnar gudstjänsten med en svagare tron än vad de kom dit med (been there…). De känner att Gud rövas från dem, att de håller på att förlora sin själ. I sådana lägen tycker jag man kan råda folk att fly. Fly, för att rädda din själ. Det kan krävas mycket av den som blir kvar, och om man tar allvarlig skada då är det farligt att låtsas vara helig och ”göra sin plikt” att ”lida för Kristi kropp”. Då bör man lämna.

Efter samtalet kommenterade någon att det hade varit roligt att begära ordet och säga: ”Jag är med i en församling strax söder om Uppsala, i ett litet samhälle som heter Knutby. Det har varit lite körigt där på sistone – vad har ni för råd till mig: ska jag stå kvar eller lämna…?”

Exemplet avslöjar ju det extrema i ett ”det är aldrig ok att lämna”-tänkande (som jag inte tror att någon av samtalsdeltagarna eg. har). Samtidigt skriver imponerande kloka och föredömligt engagerade just idag Rigmor Robérts till lidande församlingsmedlemmar i Knutby: ”Och tappa inte modet om ni är ledsna. När en församling hamnat snett kan den som inte står ut bli föregångare.”

Jag minns själv när den ungdomsgrupp jag var med i drogs ut på djupt vatten. Kassetter cirkulerade, slagorden haglade och trosvissheten syntes stor. Men några var tyst tvekande. Och under en vecka av gemenskap i någons sommarstuga kom det upp samtal, några invändningar hördes, och snart stämde flera in. Medan natten närmade sig enades vi om att det var något som inte stämt. Det kan vara nödvändigt att lämna, men det är stort att stanna: Omvändelsen kommer ju oftast inifrån.

Postseminarie

På Pilgrims höstmöte 4-6 november hölls ett seminarie med rubriken "Frikyrklig identitet" som jag gick till med högt ställda förväntningar. Vi fick oss också till livs flera kloka synpunkter från panelen, bland annat om vikten av att stå kvar i ett sammanhang man för tillfället knappt står ut med. Det var just på denna punkt som det hettade till under den efterföljande frågestunden, då delar av den relativt unga publiken (höstmötet vände sig till intervallet 19-39) ifrågasatte allmängiltigheten hos denna princip. Kunde man inte rentav se sig tvungen att lämna en korrupt församling av trohet till Kristus? Tyvärr vann inte dessa synpunkter så mycket gehör i panelen, och på grund av tidsbrist kvävdes ett högintressant och vid det här laget känsloladdat samtal i sin linda. Jag, och jag tror många med mig, lämnade därför seminariet med en känsla av frustration och kanske även en insikt om att vi i den "postmoderna" generationen på många sätt tänker och känner annorlunda än de något äldre.

För att ta upp tråden där den klipptes av och fånga upp de många röster som vi tror vill fortsätta diskutera relationen till församlingen och överhuvudtaget den frikyrkliga tillhörigheten har jag tillsammans med Joel Halldorf startat denna blogg. Vi vänder oss naturligt till dem som var med på seminariet men inte exklusivt till dem - alla som känner sig berörda av frågorna (se även "credot" ovan) välkomnas att läsa, reagera och kommentera.

Samkvämet kan börja! Vem sätter på kaffet?