fredag, april 28, 2006

om man inte har råd att åka till LA

pingströrelsen jubilerar i år: 100 år sedan starten på Azusa Street, LA. Det firas med buller och bång! En massa seminarier med diverse pingsthistoriker och -teologer på själva platsen. Här kan man hitta en massa info om det, och lyssna på föredragen eller ladda ner dem till ipoden.

fredag, april 21, 2006

Dagens citat

"Ska man förändra något måste man ju vara en del av det man förändrar. Annars går det ju inte!"
/Dan Salomonsson

... med tanke på lämna-lida-förändra samtalen.

torsdag, april 13, 2006

Gäst: Stig Karlsson

Och hon gick lycklig därifrån...

Anna 16 år utsätts för andlig manipulation i Stråkerhallen på Nyhemskonferens 2004, och detta debatteras livligt och med starka känslor på Frikyrklig-bloggen. Att detta får ske utan att någon reagerar från officiellt håll! Var finns kontrollen av vad ungdomar i oförstånd eller andlig omognad hittar på? Andra har liknande erfarenheter av övergrepp, eller av sorgen/besvikelsen vid uteblivna andliga upplevelser.

Jag tänker en sak, men vill inte skriva. Av respekt för andras upplevelser, och för att jag känner mig lite sent ute. Men så fick jag utmaningen, av Joel, att göra det ändå.

Och då är min fråga: Vad säger Anna? ”Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.”

Hon delar uppenbarligen inte upplevelsen av besvikelse eller övergrepp, inte heller av manipulation. Måste det betyda att hennes möte med den Helige är en äkta upplevelse?

Det kan vi givetvis inte veta (utav detta fragment). Vad det var kan bara frukten i hennes liv visa. Men lika lite som vi kan säga att det måste ha varit Gud eftersom hon var glad, kan vi säga att det kan inte varit Gud eftersom det ”tvingades fram”. Eller spelar det ingen roll om det var äkta eller inte? Är det fel för att det skedde på ett för några misstänkliggjort sätt?

Jag känner mest att jag avundas henne. Att jag längtar efter att igen, och igen, och igen få möta Gud på det sätt där han känns som allra närmast – på det sätt som gör mig glad. Glad över att kunna gråta. Glad över att kunna känna. Glad över att vara accepterad. Glad över att bli uppfylld. Glad över att min synd är förlåten – igen.

Jag har också haft stunder av utebliven upplevelse då andra runt omkring upplevt. Men ska jag önska att de inte heller skulle ha fått uppleva på grund av det? Jag har också haft stunder av frammanade upplevelser. Men är det en anledning att avstå de äkta upplevelserna?

Livet består av gott och ont - av ömsom vin ömsom vatten. Däremellan är det gradskillnader i allt. Och väldigt lite är helt antingen eller. Vårt största problem är inte att en del blir brända i sökandet efter Gud, utan att så få söker. Givetvis måste det andliga livet gå hand i hand med lärande och ledarskap. Det kommer inte innebära att allt går smärtfritt. Om man vill gå på vatten måste man lämna båten. Visst Petrus sjönk. Men varför ska man förebrå Petrus för att han gick? Bara för att de elva andra inte vågade? Eller för att han riskerade att de också skulle sjunkit om de vågade? Eller för att de måste ha blivit avundsjuka som inte fick/vågade?

Jag tror Gud har något för alla, någon gång, på något sätt. Men Gud möter oss individuellt. Visst kan en del må dåligt av det en del menar är manipulerad andlighet. Ska de som möter Gud i det avstå av den anledningen? Är det bättre att ingen möter Gud, om inte alla kan få det? Är det bättre att ingen blir helad om inte alla kan det? Fy så trist! Fy så tomt! Fy så egoistiskt!

Gläd er mer den som gläder sig och gråt med den som gråter utan att döma någon av dem, är inte det det bästa sättet att låta Guds Ande blåsa vart den vill?

En stilla undran från en snart 40-årig teolog som brottats med Gud och kallelsen så länge han kan minnas.

söndag, april 09, 2006

Min församling – En kärlekshistoria

Jag skriver den här texten i en blå Volvo packad till bristningsgränsen och med en kärra på släp: ikväll flyttar vi från Lund. Vi kom hit för snart tre år sedan, på hösten, och jag hade väl inte så jättestora förväntningar på den lokala pingstförsamlingen. Vi gick dit ändå, mest av vana. Gudstjänsterna var ganska färglösa och okoncentrerade och långa. Och allt var inget särskilt.

Jag vet inte när det vände, men det gjorde det. Det gick väl successivt. På våren drogs jag in i en påskmusikal. Jag spelade Judas och där var fullt av barn som skulle dansa och agera och där var livfulla tonåringar, och studenter som sjöng, och där var barnföräldrar: mammor som försökte organisera allt och pappor som ordnade med tekniken. Vi kämpade med manus och koreografi och vem som skulle in när och vi lärde oss scenerna och sångerna och när Jesus visade sig för Maria och de sjöng en duett så sjöng vi där vi stod i kulisserna, vi sjöng och vi dansade. Mellan föreställningarna var det lunch och fika och vi var för få studenter för att kunna ta upp ett eget bord och samma gällde föräldrarna, så vi hamnade tillsammans, kanske med någon tonåring. Och så började det gå upp för mig: gudstjänsterna är kanske inte nåt vidare, men församlingen är underbar.

En söndag drog gudstjänsten ut väldigt på tiden för att en av medlemmarna fick särskilt på sitt hjärta att påminna församlingen om hur mycket Jesus älskade oss. Han upprepade detta intensivt (”Jesus älskar er”) under en lång tid och ville inget hellre än att förmedla denna känsla till sina trossyskon. Och jag kände ingenting; om något så kände jag mig lite dålig just för att jag kände mig så tom. Efter gudstjänsten mötte jag F i foajén, och han bara skakade på huvudet. Jag förstod inte, men när jag kom närmre suckade han: ”Jag blir så vansinnig på såna här saker….” Och så en lång, ilsken harang. Och jag blev lite paff först, jag var inte van vid denna typ av rättframma kritik av ”heliga ting”, men det var en sån oerhörd befrielse att höra de här orden, det jag känt men kanske inte vågat erkänna ens för mig själv, än mindre uttala högt.

Jag märkte att jag kommit till en plats där saker och ting inte alltid togs på det blodiga allvar som jag kanske var van vid. Det var ok att tycka att gudstjänsterna var dåliga, eller för långa, eller att pingströrelsen hade problem eller att Bibeln var en klurig bok. Vi kunde prata om det vid kyrkkaffet och det var inte en så stor grej, vi var inte en rebellisk grupp av särskilt upplysta som genomskådat förfallet eller hyckleriet eller vad det nu kunde kallas, utan vi var barnledare, mötesvärdar, teknikansvariga eller till och med pastorer. Kritik – eller sarkasm för den delen – och engagemang gick inte isär, snarare tvärtom. Vi visste att vi inte var fullkomliga, varken som människor eller som församling, och det var inget att hymla med.

Ganska snart kom jag och min fru med i en mötesplaneringsgrupp. D var också med, han var pastor i församlingen, men det hindrade inte samtalets rymd. Han försökte inte ”balansera” genom att framhäva den andra sidan av saken, han blev aldrig defensiv utan var helt prestigelös och ”en av oss” när vi samtalade. Gudstjänsterna som vi planerade växte fram ur vår gemensamma tvekan, längtan, otillräcklighet och förtröstan. Vi ljög inte, eller vi försökte i alla fall att hålla oss till en bekännelse som inte var för hög och syrefattig.

Jag blev förälskad i min församling. Det hade väldigt lite med gudstjänsterna att göra – även om jag började tycka bättre om dem efter att jag lärde känna människorna som rörde sig på estraden – och ännu mindre berodde det på den anskrämliga lokalen. Jag förälskade mig i en skara människor. Vi var en gemenskap, vi jobbade tillsammans och vi vågade tro; men hade också modet att se vår svaghet. Båda dessa ingredienser är omistliga: tro OCH bräcklighet. En församling helt utan tro är egentligen ingen församling, utan snarare en gemenskap av människor – i värsta fall definierad mer av sitt ”inte” än av sitt ”ja”. Av vad man inte är, vilka man inte är lika, hur naiv man inte är. Att vara församling är att – i gemenskap – vara församlad kring någon: Kristus. Och detta är frikyrkoförsamlingar ofta bra på. Sämre i så fall på det andra: att våga vara bräcklig. Men där svagheten saknas kan man vara säker på att hyckleriet har ett insteg. För alla är inte starka alltid, vi funkar inte så, och verkar vi vara det ljuger vi eller är i alla fall inte helt ärliga. Och det här är så svårt att komma åt, för ingen pastor skulle säga att det inte är ok att tvivla, misströsta eller gråta. Såna regler skrivs med mycket subtila medel, och vi är ofta inte medvetna om hur det går till, vi kan tom. själva vara med och stifta dem trots att vi kanske hatar dem. Så blir församlingarna elfenbenstorn, vakuumkammare, vitmenade gravar – vilken bild vi vill välja! Platser med förbjudna ord, förbjudna tankar, förbjudna känslor, förbjudna handlingar. Också detta platser som definieras av sitt ”inte”, och var än dess trupper drar fram försvinner syret.

Vi flyttar nu. Vi vet inget om vår nya stad, men jag hoppas att vi kommer till en församling som definieras av sitt ja. Sitt ja till Kristus – till han som ska bli allt i alla – och därmed till livet i alla dess former. Jag hoppas att jag kommer kunna sitta på kyrkkaffet och prata med folk utan att ljuga, utan att låtsas att vara någon jag inte är. Jag hoppas att vi kommer att kunna skämta om gudstjänsten som just varit och nästa helg träffas och städa kyrksalen.

torsdag, april 06, 2006

Här kan man läsa om hur bloggarna förändrar/kommer att förändra det religiösa landskapet. Och få en del tips om (läsvärda?) amerikanska religio-bloggar.

lördag, april 01, 2006

Gäst: Filip Sandahl

Cynismens gåva

För några år sedan konstaterade en god vän till mig (och tillika pastor och gästskribent här på bloggen) att jag har cynismens gåva. Det där har hängt med mig sen dess och jag har insett mer och mer att det ligger väldigt mycket i det. Cynism kanske vi inte förknippar med något konstruktivt, men för mig har ”cynismens gåva” hjälpt mig att överleva i frikyrkan. Genom att tillåta mig själv att vara cynisk har jag undvikit att bli bitter, eller att slänga ut barnet med badvattnet.

Jag har helt enkelt landat i att jag är cynisk, men inte bitter och det är oerhört befriande. Cynismens gåva är förmodligen inget man får lära sig i ungdomstältet på Nyhem (men om jag bara får förfrågan så ska jag noga överväga att hålla ett seminarium med titeln: ”Cynismens gåva – den sunda evangelistens gåva”). Cynismens gåva är nog heller inget jag skulle vilja uppmuntra människor att söka då det är lätt att hamna i bitterhetens träsk.

En annan god och klok vän sa vid ett tillfälle: ”att det finns korkade kristna ska aldrig få hindra mig från att tro”. Det har blivit lite av en ledstjärna för mig. Och det bästa med denna slogan är att du kan byta ut ”kristna” till valfritt muppsammanhang i din närhet (t.ex. just din församling). Och du kan t.o.m., om du har cynismens gåva, byta ut ”korkade kristna” och vara mer konkret och faktiskt nämna de korkade kristna i din närhet namn och sedan konstatera att de inte ska få hindra dig från att tro…

Det kan vara oerhört befriande att gå hem från en gudstjänst och säga: ”den där Kjell Brell [fingerat namn] är ju helt dum i huvudet”. Inte säga något om att Kjell menar ju bara väl, eller nu använde Kjell kanske en formulering jag inte skulle använt, eller jag förstår vad Kjell menar osv. Cynismens gåva ger dig möjlighet att faktiskt såga Kjell och kanske också vara lite cynisk i din sågning av Kjell.

Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Ett varningens ord bör komma här; det är inte säkert att du ska sprida din cynism till alla du möter, då det göra mer skada än nytta. Cynismens gåva handlar mycket om balansgång. För sprider du cynism kring dig själv finns risken att det omvandlas till bitterhet innan du ens har hunnit uttala det. En annan (bak-)sida av cynismens gåva är att nog faktiskt hindrar dig från att emellanåt ge dig hän. Tyvärr gör den dig lätt till en åskådare snarare än en deltagare vilket i längden kan bli förödande.

Men cynismens gåva är dig given när du bäst behöver den, och du bör inte försöka klamra dig fast vid denna gåva likt en snuttefilt när du inte längre behöver den. Med cynismens gåva bör en medvetenhet komma om att du faktiskt en dag kan inse att du inte längre behöver den, och istället kan fortsätta din strävan efter de Andens frukter som vida överstiger cynismens gåva.

***

Jag har, liksom många andra, funderat på varför jag står kvar (vilket, om sanningen ska fram, inte är helt sant då jag numera jobbar som församlingspedagog i EFS/Svenska kyrkan – men ”min” församling är fortfarande den frikyrka jag är medlem i) och cynismens gåva är helt klart en bidragande orsak. Känner också igen mycket av vad Gustaf skriver och inser att jag har haft förmånen att möta sunt tänkande pingstvänner i ledande positioner, vilket, tydligen, inte är alla förunnat.

Sammanfattningsvis skulle jag väl kunna säga att cynismens gåva, vissheten om att Gud alltid är större och insikten att det alltid kommer finnas korkade kristna är den trippel som har hållit mig kvar i frikyrkan och, om Herren dröjer och jag får leva, kommer hjälpa mig att fortsätta vara en del av frikyrkan.
Bloggtoppen.se