Vad säger ni: Är detta ok?

"Anna" 16 år [namnet fingerat] berättar om när hon blev andedöpt. Platsen är Nyhemskonferensen 2004.

Anna: Det var såhär på ett möte: ”Ni som vill bli andedöpta häng med in här in till Stråkerhallen”. Så hängde man me in där bara, okej det här verkar roligt. Det är nånting som man vill prova på, att ta ett steg längre i min tro. Så när dom stängde då så: ”Ja, nu kommer vi inte släppa ut någon förrän alla har blivit andedöpta”. Man bara: ”Nej.” (Skratt) .
Alexandra: Sa dom så?
Anna: Ja, ”Vi kommer inte släppa ut en enda person förrän allihopa här talar i tungor.” (Skratt) Man var lite lätt nervös.
Alexandra: Gjorde ni det sen eller?
Anna: Han pratade lite sen sa han: ”Okej nu ska allihopa säga efter mig, liksom be efter mig så sa han, slut era ögon och räck upp era händer.” Och så bad han så skulle vi säga efter och sen sa han: ”Öppna era munnar nu och börja prata.” Så började man lite lågt man kände att man inte vågade högt, eller jag känner att jag inte alltid vågar be högt. Men så liksom det är som en kran som bara skruvas på, det bara flödar en massa ord som man inte känner igen man bara: ”Vad är det här för nåt skumt?” Man var glad hela kvällen sen, man var jättelycklig.

[Ur uppsatsen "Vägen mittemellan – Ungdom och identitet i pingstkulturen", av Alxandra Ringbäck]

"vi tror på kroppens uppståndelse"

Jag tänker ofta att roten till mycket av det onda i frikyrkan stavas ”en taskigt utvecklad skapelseteologi.” Från våra predikstolar har det ofta upptepats att ”världen ligger i den Ondes våld”. Och börjar man nysta i det så inser man att mycket dåligheter kommer från denna onyanserat negativa syn på skapelsen. Att ha en positiv syn på skapelsen är att erkänna att Gud har lagt en god grund, även om människan med sin fria vilja ibland bygger ostadiga hus på denna grund. Erkänner man detta så slipper man svartmåla dem som står utanför (den synliga) kyrkan. De kan ha något att lära mig, för i sitt innersta är de liksom jag Guds avbilder. Man kan ta emot det goda i livet i tacksamhet, för det är Guds goda gåvor till människan genom hans goda skapelse. Man behöver inte vara rädd för att använda sitt förnuft, för det är Gud som har givit oss också detta som gåva. Man slipper kämpa trons krampaktiga kamp genom prestationsångestens bön född av en känsla av otillräcklighet, utan kan vila förvissad om att man i sig själv är skapad övermåttan underbar. Varje människa är av naturen, i sig själv, en ikon (”avbild”) av Gud.

Med en negativ syn på skapelsen kommer också ofta tendensen att bara se den andliga världen som den ”verkligt verkliga”. Det kroppsliga och det andliga sätts i motsats till varandra. Och man är alltid orolig för att det mänskliga liksom ska ställa sig i vägen för och blockera det gudomliga: Därför utbildar man sig inte till pastor (i pingst), för genom utbildningen riskerar ”mänsklig kunskap” blockera Anden [Jag hör vad du säger Gustaf, men jag tror att detta till en del är ett teologiskt betingat stråk i vår rörelse]. Och man ger ”andliga” förklaringar till sådant som lika gärna kan förklaras naturligt: sjukdomar och motgångar av olika slag ses som demoniska attacker.

Man skulle önska att denna tendens var en parantes i kyrkans historia, men den har alltid funnits. Och alltid motarbetats av kyrkans stora teologer. Inte minst de östliga. För Johannes av Damaskus (700-tal) var det självklart att Guds skapelse var en god skapelse; de som lärde annorlunda var gnostiker och manikéer. Människan beskrev han som en ”gränsvarelse”, en mötesplats mellan det andliga och det materiella. Och detta återspeglas i kristendomen, som i sin praxis är både andlig och materiell. Gudstjänsten har en tvåfaldig karaktär. Guds närvaro i nattvarden genom något materiellt: bröd och vin. Vattnet och Anden i dopet. Hjärtats och tankens bön, men också kroppens genom böjda knän eller lyfta händer. Höjdpunkten på detta köttblivande är givetvis inkarnationen. Och det sker igen och igen: Gud kommer till oss i köttet, inte trots det materiella utan genom det. Därför ska vi inte utplåna vår kropp, utan låta den förvandlas.

"The Dark Side of Pentecostalism"

Här kan man läsa den amerikanske evangelikale teologen Roger Olsons (fd. pingstvän) kritik av pingströrelsens mörka sida: anti-intellektualism, undertryckande av kritik, lögner och jonglerande med siffror, sexuella och ekonomiska felsteg. Lite av en backlash då pingstväckelsen på sistone haussats i akademiska kretsar som ett välkommet bidrag i den religiösa floran (Olsen gör också en hänvsining till Harvey Cox som varit bland dem som hyllat pingstväckelsen). Och här kan man läsa James K A Smiths respons. Ungefär: tack för tipsen, det ligger mycket i dem, men jag tror att ni behöver städa på er egen bakgård först. Lite flisan och bjälken i ögat. Olsen har naturligtvis rätt i sin kritik, men Smith har rätt på ett annat sätt: det är klart tröttsamt för pingstvänner när evangelikaler - med minst lika stora och ofta samma - problem i sin rörelsen klappar dem på huvudet och säger: "Nog för att ni har mognat en del de senaste decennierna, men ni har en bit kvar innan ni blir 'a fully healthy and health-giving part of the Christian community.'" (jo, säger han faktiskt, prof. Olsen!)

Smith visar ju för övrigt åter vilken lysande skribent han är i slutkämmen av sin replik: "And as for playing fast and loose with the truth: if memory serves, it was a Texas evangelical whose 'stretchings of truth' landed us in the quagmire of Iraq on false pretenses."

Evangelikal?

Gjort för amerikanska förhållanden, men rätt så roligt! Här kan man testa sig för att se hur evangelikal man egentligen är!

gästblogg: johansson

I marginalen

I varje församling finns kärntruppen och ”de andra”. Kärntruppen är de som tuffar på i jämt tempo och drar kyrkan framåt längs den självklara vägen. Utan sådana människor vore varje församling stillastående och kanske till och med otrygg.

I marginalen finns en mångfald av församlingsmedlemmar vilka känner att de inte riktigt ”hittat hem”, som inte alldeles tvärsäkert kan sätta fingret på det som kärntruppen ser som självklart och otvetydigt. Deras identitet mäts mot kärntruppen – ”Är jag verkligen kristen?”; ”Jag är nog inte riktigt lika frälst som dem”, osv. Dessa marginalens människor är de jag finner mest intressanta. Här återfinns ett bredare spektrum av individer, löst sammanhållna av en antingen diffus identitet eller av bara delvis överlappande självbilder. Men här finns – kanske paradoxalt – också de individer som är ofrånkomliga och nödvändiga i den dynamiska församlingen.

Varför är nu marginalens människor så viktiga för församlingsidentiteten? Man kan ju lätt falla för frestelsen att se dem som en rätt sorgsen spillra som på något sätt undkom kärntruppens nådeöverflöd; individer som följaktligen borde få en rejäl dos smörjelse för att komma med i den andliga matchen igen. Ett uns av sanning ligger det väl också i det: socialt utanförskap är ett välkänt fenomen i alla församlingar, om än inte alltid öppet erkänt. Men alla som har sitt habitat i periferin är inte assimileringsobjekt för en ivrig och välmenande kärntrupp.

I denna marginal bor kritikern, åtminstone under sitt uppdrag. Kritikerns uppgift är att fylla den funktion som inte kan utföras inifrån, att utgöra den spegel som varje sund församling måste ha tillgänglig. Att se sig själv i all sin svaghet är ovärderligt för den gemenskap som vill ständigt utvecklas i rätt riktning; att gå på känsel enkom räcker bara så långt.

Marginalen kan nu inte bara ses som ett olyckligt ställe dit de andligt slöa eller misslyckade har letat sig eller rent av förpassats. Marginalen är en förutsättning för kritikern. I en av sina böcker resonerar den amerikansk-judiska filosofen Michael Walzer om den sociala kritikens plats i samhället och vad som gör den möjlig. Att just marginalitet är en förutsättning för framgångsrik kritik är en av de teser han driver. Detta gentemot de två mer ”klassiska” teserna att kritikern antingen måste vara en ”intern” gestalt (”Om du inte själv är engagerad i församlingsarbetet ska du inte komma här och klaga!”) eller en helt objektiv betraktare (”Från en neutral synvinkel förefaller det som att…”). I de båda fallen finns försvårande omständigheter: att nyktert ifrågasätta den egna gemenskapen då man kanske är känslomässigt och praktiskt beroende av den är nära nog omöjligt; att betrakta gemenskapen från en ”neutral” vinkel är inte bara bluff och båg, utan även ointresserat och kärlekslöst. Walzer, som tar hjälp av de gammaltestamentliga profeterna, och då i synnerhet Amos, för att beskriva kritikern, menar istället att kritikern bäst fyller sin funktion när han eller hon står mellan ”fullt medlemskap” och utanförskap. I praktiken innebär kritikerns roll att peka på en väg tillbaka, att återuppväcka gamla insikter om vart vi är på väg och vad som är Guds bud. I den bemärkelsen är kritikern bunden till gemenskapen: grunden för hans kritik är gemensam och tillgänglig, och som medlem i gemenskapen – om än i marginalen – finns en kärlek till denna gemenskap som driver honom. Men samtidigt är kritikern på avstånd: han eller hon håller distans men utan att vara frikopplad. Med hjälp av marginalens distans kan revor och bucklor i gemenskapens identitet upptäckas och påpekas.

Om den stora gemenskapens identitet ska hållas i heligt skick, så förutsätts alltså marginalens invånare. Var gränsen för kärntrupp, marginal och utanförskap går är nu inte lätt att avgöra. Den primära frågan torde dock inte vara var gränsen går utan snarare hur man ser och bemöter de som upplevs som marginalens kritiker. Ett faktum som man svårligen kan fjärma sig från är att makten i frikyrkan alltför ofta ligger monopoliserad hos kärntruppen. Det är således här som den största och mest direkta källan till den identitetsskapande processen ligger, och till denna process hör även bemötandet av kritikern i marginalen. Jag skulle vilja hävda att församlingens livsduglighet är tätt sammankopplad med respekten för marginalens invånare: när kärntruppen ensam får bestämma över församlingens vision, ledning, dogmer och rätt och fel i allmänhet, så leder det oftast till skenhelig inavel och en i slutändan perverterad identitet. Marginalens kritiker må slå hårt mot församlingen, men des idoga kritiserande håller gemenskapen ödmjuk, reflekterad och förhindrar likstelheten att träda in.

Att se kritikern som en människa i marginalen – om inte på alla områden i livet, så på ett eller flera – är ett sätt att förstå och respektera både kritikerns styrka och svaghet: ett nyktert betraktande kontra kylan utanför kärnan. Ingetdera är lätt att bära: människan är inte skapt vare sig till att ständigt frysa eller till sorgset betraktande. Därför är det så viktigt – livsviktigt – för en församling att ta väl hand om sina medlemmar i marginalen. Detta är således den huvudpoäng jag vill lägga fram: marginalens människor är viktiga just som marginalens människor. Ett bejakande av deras identitet är den ofrånkomliga förutsättningen för en sund gemenskapsidentitet. Det finns ingen sämre strategi för en församling än att idogt försöka assimilera dem till fullfjädrade helyllekristna.


/Marcus Johansson

gästblogg: björkman

Jag har blivit ombedd att skriva något om frikyrkan. Som många andra har jag vuxit upp i och med hela smeten. Men till skillnad från många av mina vänner har jag valt att stanna kvar och i någon mening bli en del av den. En process som inte enkelt låter sig beskrivas. Jag har brottats enormt mycket med den här frågan, kanske mer än med någon annan fråga. Och jag undrar om jag inte har lämnat den brottningen med en välsignelse i baggaget. Några avgörande tillfällen.

* * *

Sitter på en balkong till en studentlägenhet i Växjö. Jag går sista året på gymnasiet. Plötsligt är alla frågor över en. Man har börjat genomskåda manér och poser i kyrkans sammanhang. Man frågar sig vad som är äkta och vad som
är efterapat. Man undrar varför just mitt sammanhang skulle vara det rätta. Samtidigt som man undrar vem man är och vart man ska hamna. Några tillfällen på balkongen med en av studenterna i min församling betydde då allt. Han lyssnade och ställde motfrågor, han hade knappast svaren. Men han hade självt ställt sig frågorna, vänt på varje sten och han fanns kvar. I samma kyrka som jag, och verkade trivas med det. Ett fullständigt avgörande tillfälle för en ung vetgirig gymnasist.

* * *

Något år senare. Sitter i bänken i annan kyrka på besök. Lyssnar till en predikant som jag aldrig hört eller hört talas om. Efter ca 5 sekunder har han min totala uppmärksamhet en hel förmiddag. Jag kan nästan ordagrant återge det han sa. Han talar egentligen om saker jag hört många gånger. Men använder ett helt nytt språk, helt nya metaforer, han citerar helt nya personer och det slår an en sträng i mitt inre som aldrig tidigare spänts i en frikyrka. Han citerade Kirkegaard, Wittgenstein, Paulus, Frank Mangs och Jesus i en underbar röra. Han talade på en intellektuell nivå där jag precis kunde hålla näsan ovanför vattenytan. Jag kände mig utmanad, provocerad och framförallt hungrig. Till skillnad från många predikningar som gör en mätt så gjorde detta tonåringen hungrig. Han kopplade ihop mina världar på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Han predikade som om det vore en konstart. Jag kände för första gången i mitt liv en fascination och dragning till predikan. Och jag förstod att det fanns ett helt universum kvar att utforska.

* * *

Jag sitter på en sunkig pizzeria i Lund. Mannen mitt emot mig bryter på franska, bär munkkåpa och säger: "Om du lär mig om den Helige Ande, ska jag lära dig dricka öl" Så går erfaren andlig vägledning till! Sedan träffades vi ofta och han lärde mig sannerligen att dricka öl. Naturligtvis hade jag inget att lära honom. Men det märkliga var att till skillnad från mina konvertitvänner så bekräftade han mig i mitt frikyrkliga sammanhang. Vi brottades en del med hur bikten formellt skulle gå till. Om han gav mig sakramental avlösning, gällde det då, även om jag inte trodde att just den var nödvändig? Vi utbytte böcker och kyrkohistoriska erfarenheter, vi drev mycket med våra egna och varandras sammanhang och vi lärde oss (eller han mig) glädjen i att älska sin ofullkomliga kyrka där sådana ofullkomliga som vi hörde hemma.

* * *

Jag sitter på biblioteket och kräks över grekisk grammatik. Jag körde senare på tentan. In kliver då frikyrkans mest geniale bohemteolog: U. Skit i det där säger han. Ta en läskurs på dina egna rötter istället. Han slängde en hög böcker i famnen på mig. Dayton, Land, och ett femtal andra. Ännu en värld öppnades för mig. Eller världen kände jag ju till. Snarare fick jag ett språk till en värld där man bara talade i tungor. Just för det så avgörande andliga självförtroendet var detta så viktigt. Att någon hade gjort intelligenta reflektioner och förklarade samband över sådant som jag bara trodde var tillfälligheter i mitt frikyrkliga sammanhang. Detta ledde i sin tur till upptäckten av en liknande åder i min egen tradition. Besök på antikvariat och i morfars bokhylla gjorde att jag insåg att den antiintellektuella hållning jag växte upp med var ett undantag sett i ett hundraårigt perspektiv.

* * *

Var på besök hemma i min urförsamling. Precis till höger om entrén finns en liten gång som leder till diskrummet. Där inne stod en man och diskade med stor entusiasm. Jag skämdes över att jag hade glömt att han fanns. När jag gick ditt varje söndag kom han alltid på sin cykel när gudstjänsten strax skulle sluta. Han klev in i diskrummet, tog på sig förklädes och ägde sen detta rum som Zlatan i ett straffområde. Han ägde nog inga andra rum i den här världen. Han var som klippt från von Triers Riket, men till skillnad från de diskarna gjorde han det med glädje. Jag minns att vi ofta brukade språka. Han berättade att inte fick ut så mycket av gudstjänsten, men han gärna ville vara med. Så han hade tagit sig an disken. Jag brukar tänka att jag vill vara med i en kyrka där dårarna och tokstollarna har en självklar plats. Det har dom alltid haft i den frikyrka som är min. Jag skulle kunna berätta om fler, om ventilen, eller mopedmannen som min pappa brukade ge läkarundersökning i förbönsrummet efter gudstjänsten. Är det inte den fåfänge Strömstedt som brukar jämföra frikyrkan med kvällstidningen (när den är som bäst). Ett personligt tilltal som handlar om vanliga människors liv. Samt ett visst mått av hyllning till det spektakulära och originella.

* * *

Så nu sitter jag här mitt i en frikyrka och skriver de här raderna. Min dagliga fundering och mitt rop till Gud är inte lämna eller lida. Utan hur ser vägen framåt ut. Det är en annan text.

/ Gustaf Björkman

väckelser?

Time Magazine har en bra artikel om house church-rörelsen. En av flera intressanta gräsrotsrörelser inom de evangelikala/karismatiska delarna av kristenheten. Det är vad det låter som: en församling som är av den storleken att de kan mötas i hemmet. Som cellgrupp, fast cellgruppen är hela församlingen! En wikipedia-artikel om fenomenet finns här! Fenomenet är intressant. Inte oproblematiskt - men är något det? Attraktivt för strukturtrötta postmodernister, och det är ju svårt att kalla det obibliskt: de första kristna möttes ju i hemmen.

En nära relaterad rörelse är emerging church-rörelsen (klicka för en positiv men bra wikipedia-redogörelse) Också den pomo-färgad. Mot organisation, alltför absoluta anspråk och kyrkomoralism. För individualitet, "narrativ teologi", kreativitet, "community building". Träffade en engagerad deltagare i rörelsen på Kyrkornas Världsråd: han beskrev det som ett försök att fokusera kärnan i evangeliet, som en reaktion mot äldre generationers tendens att fastna i det perifera, det mätbara. Typ: en kristen är en som inte dricker alkohol och inte har sex före äktenskapet.

Frågan är: Är dessa rörelser intressanta/relevanta för Sverige? Skulle vårt lilla, avkyrkade land öht. ha tillräckligt med underlag för rörelser av detta slag? (den som vill kan ju fundera på det tillsammans med emerging church-ledaren Brian McLaren som kommer till Sverige (Örebro & Malmö) i maj!)